Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 1

grefvens röst något lifligare. Vespasiano talade om lysande festiviteter, om anstalter till praktulla lustbarhbeter, hvilka, om de än i sjelfva verket voro öfverflödiga, likväl hade det goda med sig, att visa fadren, det Vespasiano, äfven utan att anlita den förre om understöd, funnit medel att göra lifvet njutningsrikt. Begge dessa strängar, som Vespasiano anslog — så väl den hånande, som den lättsinniga och för en son Oo värdiga, — mMissbagade gretvinnan, ehuru grefvens sätt att vara på den sednare tiden mer och mer dragit honom till henne, kände hon likväl nu, då hon dertill intet ögonblick kunde lemna Landolinas berättelse ur tankarna, en afgjord köld för sin gemål. Utan att imedlertid låta märka detta, sade hon att hon skulle göra allt, för att efterkoinina hans önskan och värdigt mottaga gästerna. Dessa inträffade också samma dag. Det enstaka slottet förslog knappt att rymma de ankommande och flero måste bo i staden Fondi, alldenstund Vespasiano envist vägrade att inqvartera någon i Norrmanniska tornet. Gästernas emottagande var för öfrigt högst lysande. Giefven drog försorg om allt som kunde göra deras vistelse angenäm och Julia var den älskvärdaste värdinna. Dagarna för de fremmandes Vistande förflöto hastist. Den ena dagen var en Jagt på bergen, den andra var ett stort fiskafänge i gollenl, den tredje hade Hyppolit af Este låtit sin lilla här träda under vapen, för att visa den i all sin glans för sitt värdfolk, men isynnerhet sig sje!f som Sfverbefälhalvare. — Så förflöt en hel vecka. Den unga grefvinnan var festens drottning; allas ögon! voro. fästadespå henne, allas hyllning egna