Aftonbladet – 10 januari 1844, sida 3

naturligtvis skulle af Lindeberg blifvit igenkänd, om det varit han som bos Lindeberg köpt de omförmälde strängarna. Och på grund af handlanden Liadebergs erd, hade borgmästaren Rydberg tillsaet landsöskalen Leksell och stadsfiskalen Brandberg, att söka reda på min son, landsfiskalen Leksell påträffade honor, stadd i handel i ett stånd, och medtog honom tili borgmästaren, der han ställdes i förhör, nedsattes på en soffa och undfägnades af berr borgmästaren med botelser och knuffningar, att han skulle bekänna sig vara skyldig till de falska slantarnas utprångling och för.ärdie gande, hvilka honom förevisades, men hvartill ban beständigt förklarade sig oskyldig, men likafullt hotades, och, ej egande bättre förständ slet han sig lög från dem och sprang ut på torget; landsfiskalen Leks sell och borgmästaren Rydberg skyndade eter honom, och borgmästaren, stående mot väggen af rådhuset, anmodade de vid oväsendet tillstädeskomna personer att gripa honom, hvarefter ban infördes till borgmästaren, som befallte att black ech handklofvar skulle påsättas honom; och åtföljd af en hop menniskor afsändes han till häktet. Genast på altonen företogs af landsfiskalen Leksell, med åtföljande betjening, husvisitation hemma hos mig, boende cirka en fjerdedelg mil från staden, men der intet misstänkt befanns. Vid dagen derpå tillställd rådhusrätt förekommo ej några bindande skäl för den häktades vidare qvarhåls lande i häktet, isynnerhet som ingen af de personer, som under marknaden emottagit falska slantar, igenkände min son såsom utprånglaren, och det enda vittnet var bodgossen Malmborg, som fick aflägga eden, och som intygade att min son Carl varit i boden, der Malmborg är betjent, och der förevist de förut omtalta strängarna, uppgifvande deras avtal och papperets utseende, hvari de voro inlagda, I.ka med det, hvari Lindeberg inlagt de af honom försålda strängar, fastän det var så mörkt i boden, att Wahlbergs bodkarl, som var närvarande i boden, ej kunde på sin aflagda ed intyga hvarken huru många strängarna voro, eller huru de sågo ut, eller hvad min son skulle sagt att de kostade homom, då bodgossen deremot tillkännagaf att han skulle sagt tem kosta 4 R:dr. Härutaf synes det hvad trovärdighet betjenten Malmborgs vittnesmål kan innebära, då de båda vittnena motsäga hvarandra, och då de vid arresteringsLillfället hos min son funna strängarna voro gamla, (och desamma han i boden visat Malmborg), och inlagda i ett smutsigt papper, emedan han a tagit dem från sin viol, då han kort förut af handel:urannen Jeanson köpt nya, som af Jeanson intygades. Efter lutad rådhusrätt for borgmästaren Rydberg sjelf i esen person till mitt hem och företog (sj 1?) ny visiation, men fick skam för sitt besvär. Alltså efter 6 veckors arrestering och fastän utprånglaren satt arresterad, blef min son från häktet lösgifven, eburuväl jag flera gånger inför rådhusrätten begärt hans frigifvande emot borgen, men som alltid blifvit mig nekadt, och borgmästaren inför rätten i stället utfarit med skymford emot mig. Hvarje rättänkande menniska bör finna huru illa vi blifvit behandlade, och ej förundra sig, om jag vill söka rättvisa mot borgmästaren Rydberg för hans, som jag i min enfald tänker, sjelfviska och lagstridiga förfarande, och anhåller jag att redaktionen täcktes vara god och ej neka mig plats för detta, samt att få min sedermera till justitiekansiern inlemnade besvärsskrift införd. H-jemora den 228 December 18453. Maria Åberg.) RR on sE—E——-—LLX då