Aftonbladet – 10 januari 1844, sida 2

visat henne uppmärksamhet, och sålunda eiter hand blifvit mer upprymd, än Julia förr sett hovom, så förändrade sig denna sinnesstämning så fort aftonen inträdd2 Han blef då fåordig, dyster, tankfull: han kunde hela qvarten sitta grubblande och stirra framför sig eller gaf han svar, som visade, att ban alldeles icke hört frågan. Med Landolina egde alldeles motsatsen rum. Så snart Vespasiano visade sig förnöjd och upprymd, eller emot sin gemål utgöt sig i galanterier, syntes riddaren förtörnad eller vid elakt lynne; men inställde sig åter grefvens mörka, melankoliska lynne, då visade sig riddaren åter gladare och mera upprymd, han blef då älskvärdheten sjelf; skämt följde på skämt och inom kort var han den ende talande. Så fortfor det ofta under flera timmar, till dess Vespasiano började bli mer och mer orolig, promenerade fram och tillbaka i rummet och understundom klagade öfver hufvudvärk, samt plötsligt med några korta ord tog afsked af damerna och, åtföljd af Landolina, lemnade rummet. Julia skulle icke hafva varit en qvinna, och icke egt spår till nyfikenhet, om icke grefvens besynnerliga uppförande — oberäknadt den omständigheten, att han var bennes man — skulle förvånat benne och väckt önskan att geromtränga den hemlighet, som låg till grund derför. Ofta samtalade hon med Beatrice öfver detta ämne. Väninnan visste likväl i detta afseende lika litet som grefvinnan sjelf och återkom alltid till den slutsattsen, att Julia gjorde bäst i att icke bekymra sig härom, då man miste visa aktning för andras hemligheter, och det i alla fall vore att befara, att inga hugneliga upptäckter skulle vinnas, då Landolina tycktes vara delaktig i hemligheterna. Julia bannade vanligen väninnan? hennes ofta yttrade motvilja mot riddåren,och beslöt ändtligen att vid första lämpliga tillfälle tillfråga denne om Vespasianos uppförande. Ett