Aftonbladet – 10 januari 1844, sida 2

nerna, ehuru han behandlade dem på ett helt ych hållet olika sätt. Emot Beatrice bibehöll ban, shuru hon icke dolde sin motvilja, alltid samna yttre aktning och konvenans; mot Julia dermot visade han den största vördnad, hvilken lock, då de voro ensamma, mer öfvergick tili ett uttryck af lika aktningsfull som innerlig hänvifvenhet. Han var då mycket vältalig, ordade mycket om Julias skönhet, deklamerade Molzas kanzonetter, hvari grefvinnans företräden högt prisades, och lät till slut icke otydligt förstå, att vid hennes förmälning i bela Italien talats om ingenting annat än Vespasianos lycka, att få kalla en dam, med sådana behag som hennes, för sin. Det var icke underligt att den unga frun under sådana omständigheter satte mycket värde på riddarens sällskap, i synnerhet då denne i sitt sätt att vara betydligt skiljde sig från grefven, hvilken ofta satt försjunken i djupa tankar. Om det gafs vissa stunder, då grefven visade detta glädtiga lynne, som är så vanligt hos män ai hans ålder, och om Julia tyckte sig finna alt han stundom visade någon böjelse för henne, som mer och mer skiljde sig från den förra kölden i hans uppförande, så blef han dock understundom så dyster och svårmodig, och blickade så skyggt och vildt omkring sig, att hon icke kunde gitva den stränga Beatrice helt och hållet orätt då denna påstod, att Vespasiano såg ut som det onda samvetet förkroppsligadt, dervid Beatrice likväl ailtid tillade, att Landolina ännu tydligare visade sig vara den lede frestaren. . Något, som föreföll grefvinnan i hög grad besynnerligt, var följande omständighet. Hade Vespasiano ofta under det glädtigaste lynne talat om Rom och de förströelser och allehanda dåraktigs ungdomsstreck han begått i sällskap med påfven: nepoter, hvilka voro bekanta eller snarare ryktbara för dylika; hade han, hvilket allt oftare och oftare var fallet, sagt henne allehanda artigheter