Aftonbladet – 10 januari 1844, sida 2

stölden och försöket att med knif skära medmenniska — samt säger, att desse brott varit af beskaffenhet, att de icke emot 2 kap. 48 8 och 8 kap. 9 krigsartiklarne, så kunnat försonas. ; Om den här alldeles olämpliga tillämpningen af krigsartiklarnes 2 kap. 148 skall jag mig vid 4:de punkten yttra, i sammanhang med dervid förekommande bestridande af hela krigslagens åberopande för Jonsson och för Kongl. fångvårdsstyrelsens emot mig gjorde anvgifvelser. Deremot bestrider jag alldeles icke, det jag i denna punkt, men också blott i denna, kan fällas, om blott, bart och endast juridiske skäl, utan allt afseende på de omstäpdigheter, under hvilka jag handlade, skola gälla. Jag erkänner icke allenast detta, utan äfven, att jag vid fattandet af beslutet om extra judiciell bestraffning väl kände, och erinrade mig allmänna lagens stadgande, att gröfre missgerningar skola inför rätta angifvas — men — jag var då tillika, och är ännu, oaktadt Kongl. Krigshofrättens utsiag,:! fullt öfvertygad, att jag, under omständigheter, såde-! ne, som då å den mig af E. M. i nåder anförtro:de fästning förevoro, borde besluta, som jag beslöt — jag handlade med lugn och öfverläggning, efter mitt bästa vetande och förstånd. Kongl. Krigshofrättens utslag har icke förändrat min öfvertygelse, derföre, att der, allt hvad jag tillj mitt försvar sagt, ansetts som hade det varit — angående genna punkt — ossgdt. Allmänna lagen förbjuder att skada eller förstöra annor mans hus och gård — men pu inträffar vådeld och brandmästaren låter nedrifva t. ex. ett plank, för att rädda den öfriga egendomen — och grannarnes. — Obestridligen handlade brandmästaren emot allmänna lagen — men borde han icke göra hvad; ban gjorde? — Borde han derföre fällas? — Utan att minsta afseende blifvit fästadt vid något af hvad jag till mitt försvar anfört, har Kongl. krigshofrätten i denna punkt fållt mig — fällt mig, ehuru det anförde varit af beskaffenhet, att af en öfverdomstol böra tagas i betraktande — helst af en militärisk, der ledamöterna lättast kunna föreställa sig den utomordentliga och svåra belägenhet, i hvilken kommendant å fästning sig befinner, då hos der förvarade fångar hetsighet i sinnena och uppstudsighet af illasinnade underblåses, då sjelfva fästningen är genom ombyggnad på alla sidor öppen och gömställen, så för personer som för persedlar, finnas öfver all höfva — der byggnadsordningen är sådan, att patruller antingen alldeles icke, eller, blott med största svårighet, till och med vid dager, kunna framgå — der de byggande icke en gång utomkring i godo vilja lemna 2 alnar bred stig för bevakningen. — Då fångarne dagligen arbeta midt ibland icke allenast kronans manskap utan äfven bland tlere 10-tal af annat folk, så kallade Privater, och således en rätt uppsigt dels är dels göres omöjlig. — Då garnisonen är svag, icke blott till antal, utan äfven i fullgörandet af sine skyldigheter, och mot fresteiser från fångarnes sida, då af domstol för svårt brott ålagdt, inom fästningen nyss förut verkställdt, högsta kroppsstraff visat sig icke vara afskräckande, utan tvärtom! — Utan aldra minsta afseende på alla dessa ganska extraordinarie förhållanden, hvilka obestridligen göra extrajudiciella medel till ordningens och säkerhetens upprätthållande, mera än vanligen nödige, utan minsta afscende har jag blifvit fälld. Om alla dessa förut och här anförde omständigheter också hitintills blifvit förbisedde, vågar jag dock tro att de icke blilva det nu — vågar jag tro att E. M. skall finna tillräckliga och giltiga skäl till mitt beslut, att genast (således extrajudicialiter) låta afstraffa den brottslige, jag vågar hoppas det E. M. skall göra mig den rättvisan inse, det med straffets verkställande ofördröjligen jag hufvudsakligen asåg hvad som alltid borde vara och för tillfället var hufvudsak, pemligen icke främst den brottslige till strafi — utan: ;honom och androm till varnagel. Skulle emat förmodan, och tvertemot hvad mittinre säger mig att jag äger rätt att förmoda — E. M. dock finna -käligt, af skäl om hvilka jag är i ovetenhet, eller kanske icke förmår fatta, anse mig hafva handlat orätt i denna punkt, så torde dock den rättvisa mig få vederfaras att erkändt blifver, det jag icke handlat så som jag handlat, hvarken af begär att sätta mig öfver lagen, ej eller af öfverilning eiler af hårdhet i lynnet — utan att misstaget, om sådant är begånget, bärrört från djup känsla för hvad jag ansett rätt vara; af varmt nit för min tjenst; af om:tanke för andras säkerhet till lif och egendom; oct af rält medlidande för dem som, en gång förirradt och fallne, så lätt genom att med rädd slappbet be handlas ännu mera förvillas och derigenom förleda att åter falla. Fjerde punkten säger: att intet afseende kan fä ,stas vid hvad jag anfört angående lsgens stadgand: Iom husaga och att den för fångar vore medgifven att då jag emot 4 2 mom. Kongl. cirkuläret a den 26 Nov. 1812, som bestämmer högst åtta da gars fängelse i mörkt rum, låtit afstrafla Jonsson mer tjugoåtta — jag öfverskridit den kommendant tillag nde bestraffningsrätt;n att daggstriffet af ett hundra (30 tvenne daga neml.) varit öfver höfvan utsträckt — samt Å anser mig, för det jag sålunda annorlunda än til låtet är Jåtit afstratfa, samt missbrukat embetets mak och myndighet, förfallen till det i krigsartiklarnes kap. 30 och 33 SS stadgade ansvar Aha ss