Aftonbladet – 9 januari 1844, sida 2

för stt vinna det gudomligas ynnest; än vore det nog, att slakta en mängd djur; ön skulle man begifva sig till öknar för att svälta, törsta, gå halfnaken och aldrig tvätta sig; än skulle man tillbringa heia sitt lif på spetsen af en pelare; än skulle man instänga sig i celler och aldrig råka någon af det andra könet; än skul!e man stympa sig, eller gå sexton år på knäna, eller raka sig blott på ena sidan af ansig!et, eller icke äta kål på fredagen, eller två sina dryckeskar, eller sju år icke röra sig utom på ett ben, elier tolt år gå på fyra, m. m. m. m. Allt iakttogs för att uppfylla religionens och sedlighetens kraf. Och så fort man ike satte detta i väsendets inre beskaffenhet, utan i yltre tillfälliga former, vanligast beroende af ett s. k. religiöst ceremonibud eller af nå;et gjordt befängdt löfte, så kunde också ingenting bestämdt eller gifvet finnas såsom regel för det rätta i sig sjel. I Europa äro väl de värsta yttre atrociteterna i denna väg nu förbi; men samma grundvillfarelse qvarstår dock ännu icke litet, att nemiigen det konventionella, hvarefter sedlighetsbegreppet bestämmes, icke gör tillräckligt afseende på personernas tillstånd i själarnes väsende. Man kan säga, att det sednare än i dag är en nyhet, ehuru det redan i den Sokratiska och Platonska skolan stad ades såsom grundsatts för bestämmande af hvad Dygd vore, att denna blott berodde af sitt eget väsendes natur (ej af yttre, kyrkliga eller politiska ceremonier); älvensom samma andliga föreställningssätt gjordes till allmän folklöra genom Christendomens hufvudgrundsatts om Kärleken och Tron (d. v.s. det andliga tifvets beskaffenhet bos Menniskan, såsom vägen till salighet, i stället för den Mosaiska lagens gerningar.) Kampen härom fortfar, som man vet. Det borde icke vara någon strid, om man bezrepe elier ville begripa Christendomens eget grundlif som man bekänner med munnen, men icke alltid följer i institutionerna. Dessa stå med största delen af sitt resdlementariska väsende ännu qvar på samma för-christna grundtanke, att den sedliga renheten skall afgöras endast efter någon yttre påkomraen konventionell bandlins, och icke i grunden efter andens eget sedliga tillstånd hos menniskan. Striden bilägges derigenom, att man till bo:an!!e af ensidigheten här går till råds med den menskliga lyckans fordringar, på grund af verklig menniskokärlek, förauftoch ren sans. Ty kjasom vi i det föregående visade, buru sträfvandet efter Lycka förföll till materialism, då det skedde med vlömska af sedlighetens kraf; likaså se vitillräckligt här, att begäret efter det abstrakt Rätta, ensidigt uppfattadt, urartar till ytlig paracraf-mekanism, stundom till vidskepelse, bal:lös spiritualism, och någongång till formligt vanvett, till afskyvärdheter af alla s!ag och ohygglig grymhet, då institutionerna intet afseende göra på Lycken. Tdealet måste vara bezges förening till ett genom förpuftets förmedlande: de utgöra då hvarandras korrektiver: Sedlighetens kraf drager lyckon upp ifrån blott jordiskhet, och Lyckans fordran hindrar sedligheten ifrån att öfvergå till galenskap. Men för att de på detta sätt skola leva i trofist förening med hvarann, följer dock icke, att ej det ena af dem han och måste hafva ett visst företräde framför det andra (men detta allenast vid sådana enstaka, söllsyntare tillfällen, då de icke begge på en gånz kunna vara till: se ofvan); och i södana fall ör det Sedligheten, som det tillhör att hbalva högra handen. . a va RK KR EUNERRNR JA