om dygd OCH SCUIHRUCL Nov Uv UPP 80 ga, rätta, till och med stympa sig derefter, ehuru tillfällig, konventionell, ensidig, inskränkt och någon gång rent befängd en utsaga i reglementet ock må vara: Själsmoralisterne, deremot, som visserligen tillstå, att en hel mängd lägre, yttre för hållanden gifvas i verlden, de der ej kuana ordnas menniskor emellan utan medelst uppgjorda tillfälliga föreskrifter, kontrakter och stadgar, vilja dock derifrån hafva undantaget sådant, som angår menniskans högre, inre, andliga och egentligen sedliga lif, hvars riktande till det goda, rätta och sköna då i stället måste bestämmas genom inflytelsen af en sund och verksam uppfostran. De sätta således anden ofvanom de jordiska reglementerna, och hänvisa dess hufvudsakliga korrektiv till gebitet af folkundervisning, menniskoförbättring. För att tala bibliskt, ser man tydiigen deras system såsom slutmål gå ut på, att omsider få lagen ,inskrifven i menniskornas hjertanp, bvarföre de ock ej vilja, att lagen skall innefatta annat, än uttrycket af det i Guds skapelse såsom sannt grundade. För att tala socialt, innebär deras system, att, småningom och istort taget, Uppfostran skall gå att intaga Brollmålslagarnas rum; och Civil-lagen, såsom omfattande helal. omfånget af menniskans yttre, konventionella samhällsförhållanden, rättas, ordnas, förnyas efter tidehvarfvets inre mening och lynne, samt sålunda alltid qvarstå, ehuru progredierande till förenkling. . Likasom i Tyskland, Frankrike och England har i Sverige, som man vet, på sednare tider det glädjande inträffat, att romanlitteraturen blifvit bearbetad ej blott af manliga händer, utan likaledes af flere qvinliga talenter. Vinsten häraf är icke endast den subjektiva, att qvinnan sjelf, såsom sådan, eröfrat plats på en bana, dit bennes naturliga snille leder henne lika mycket som mannen, der han bar snille; utan tillika det objektiva gagn för konsten, filosofien och moralen, att man får se dessas ämnen behandlade i den egna dager, hvari qvinnohbjertat förnimmer verlden. Man må icke tro, att saker alltid äro desamma, för att de yttras med ungefär samma sallser. Den färg, hvari skribenten framställer. dem, blir stundom det afgörande, tvärtemot sattserna. Denna hemligtet är särdeles qvinnans. Att läsa hvad hon skrifver, är derföre så intressant,: mindre för hvad hon sagt, an för de karakteristiska veck, hennes ande —uvll stor skillnad från mannens — lagt sig sjelf uti, under skildringen. Att fruntimmer uppträda som skalder, skribenter, artister, kan icke kallas någon nyhet. Indien, Persien, Arabien hafva visat det. I Grekland stod Corinna vid sidan af Pindaros. Det är sant, att vi icke veta att nämna någon rätt stor författarinna på latin; ehuru några anledningar, att sådana funnits, väl kunna igenfinnas hos Horatius, för att ej tala om Petronius. Huru många har deremot icke den nysre tiden att uppräkna, i Tyskland ända till den etheriska grefvinnan Hahn-Hahn: i England till och med grefvinnan Blessington, Miss Martineau och Bulwers f. d. maka: i Frankrike, utom andra, Georges Sand (Dudevant). Somlige kalla deras böcker giftiga, andre förträffliga: hvilket mindre beror på hvad de skrifvit, än på de systemers synpunkt, hvarur man bedömer dem. Hos oss hafva två eller tre skriftställarinnor varit utmärkt produktiva. Hvar och en känner Kusinförfattarinnans och Fredrika Bremers arbeten. Under skildrandet af hvardagliga händelser, än i det högre, än i det lägre lifvet, bafva deras romaner småningom allt mer, både till planens syfte och hbjeltarnes uttalade maximer, kommit in på banan af tidehvarfvets stora tendemsfrågor. Begge lära, efter hvad som synes af flera återkommande anspelningar i deras skrifter, härtill vid sina tillfällen blifvit föranledde genom intresset att teckna motstycken till bilder, som författaren af Törnrosens bok framställt. Detta vexe!förhållande är icke blott i litterär mening fördelaktigt, utan förtjenar att ses, med särskildt afseende på de tvenne olika prinecipfrågor, rörande det Ondas och Olyckligas behandling i verlden, hvarom ofvanföre varit taladt. Kusinförfattarinnan omattar det äldre systemet, Paragrafmoralen: vi veta icke visst, om hon gör det affullt hjerta; men hon låter sina romaner uttala sig i den tendensen, att om ett ondt, eit olyckligt, ett misstag eller brott tilldragit sig, så har det att perpetuera sig till ständig, ofta till stigande olycka. Det är deremot Själsmoralen eller det nyare systemet för det ondas behandling, bestående i utrotning deraf, genom förbättring till andlig helsa, som man vet Törnrosförfattaren något skarpt hafva uttalat; och emot hvilken kusinförfattarinnan således satt sig i opposition, för så vidt bennes yttrade maximer tala, men mindre genom den utgång, hon iåter händelserna få, hvilka merendels alltid aflöpa i Törnrosförfattarens sens. Fredrika Bremer önskar hålla medelvägen emellan paragrafmoral och själsmoral. Om man vill kalla törnrosorna och kusinerna för sjelfva de begge hvarann motsatta polerna, hvilket man i visst fall kan, så bilda Fr. Bremers arbeten ett slags eqvator dem emellan. Hon gör väl någongång ett utfall till paragrafmoralens fördel; men till det inre lif, hennes teckningar egentligen afspegla, står hon ganska nära törnrosornas sida. Hvad som gifver vexelförhållandet emellan alla tre en så god karakter, är följaktligen, att det aldrig urartat till polemik or Klä tär idhöernas räknino