Aftonbladet – 9 januari 1844, sida 2

LÄRAS en, VU REEV ARFA SIR UI PTTLIE ULITe 410 u aan Hatar sluta, att om tegel eller chiffer varit nyttjadt tilltaktäckning, hade Wexiö nu icke varit en grusbög, men delegarne befriade från ofvannämnde tryckande utgit. Hemställes derföre om icke hädanefter så beskaffade papptak borde, såsom eldfarliga, i brandstodsreglementet uteslutas bland dem, som äro tillåtne å till försäkring antaglige egendomar. SH DE STORA FRÅGOSNA OM PARAGRAF-MORAL OCH SJÄLS-MORAL. Art. V. (Slut fr. gårdagsbl.) I afseende på det onda, som möter i lifvet, hafva vi alltid gjort en noggrann urskillnad mellan det slaget deraf, som består i moraliskt förderf, brott mot det Sedliga; och det slaget, som snarare blott kan kallas det Skadliga, det, som förderfvar eller motarbetar vårt tillstånd af clädje och lycka. fn menniska sbör eftersträfva både det Sedliga och Lyckliga. I högsta mening (d i ett fullkomligt rent tillstånd) måste dessa be sammanfalla: hvad, som är rätt Sedligt, måste säkert då också medföra en fullkomlig lycka för menniskoväsendet; och, omvändt, hvad som verkligen (och ieke blott illusoriskt) är rätt Lyckligt, kan icke ega rum utan att tillika öfverensstämma med sann sedlighet. Denna förening är hela vårt lifs ideal: ditåt måste såväl den enskilda af alla krafter sträfva, som samhället har till sin förnämsta pligt, att söka förverkliga det och göra det möjligt för hvar och en af sina medlemmar. Det är på detta sätt, som jordlifvet småningom danas till sådana allt förträffligare, bättre, renare former, att det mer och mer liknar sin eviza urbild, det himmelska tillståndet. Detta visar således nödvändigheten af samhällets ouppbörliga Förbätlterlighet; och att det aldrig kan tå stå stilla eller gå tillbaka. Men när under denna kamp många tillfällen för den enskilde måste gilvas, hvarvid det för honom icke är möjligt, att förena sedlighet och lycka (vatt vara sedlig och lyckiie på en gång), då är det, som han med något el tersättande af det ema, måste gifva företrädet å! det andra: och då är det, som han har till plizt, att gilva Sedligheten företrädet framför Lyckan. Vi anhålla, att våra läsare ville lägga all den vig! vid denna anmärkning, som vi sjelfve derpå fästa. Hvad vi här sagt, är blott ett upprepande af samma öfvertygelse, vi många gånger yttrat och aldric frångått. Men orsaken, hvarföre en så stor betydenhet ligger i urskillnaden emellan att gifva Sedligheten eller Lyckan företrädet, i händelser, då föreningen af dem begge visar sig omöjlig, är, att härpå hvilar grundskillnaden emellan de olika moralfilosofiska skolor, som delat verlden sedan urminnes tid. Den gamla grekiska Evdaimonismen. som genom Epikureerne vann sin högsta utbildning, bestod till sin bufvudmening i den sattsen. att menniskan högst af allt skulle söka Lyckan Härmed behöfde visserligen icke vara sagdt, att der lyeka, hon hade att eftersträfva, skulle blott vara er yttre, en kroppslig, en uteslutande jordisk och materiell lycka: tvärtom borde den förnämligast söka: i väsendets inre frid, själens harmoni med sig sjelf lugn och välbefinnande i allt godt. Så hafva all tid denna skolas förnämste män, såsom Epikuro sjelf, tänkt sig saken. Men lätt faller detta lik väl ned till materialism, så fort Lyckan sättes : främsta rummet, och menniskan icke tager Sedlighetens fordran till ett mål, hvarefter lyckans ari skall rättas. Den moderna Evdaimonismen har hulvudsakligen i Frankrike haft sitt hem; och systemet LIder der af samma fel. De nyaste af detta system äro St. Simonister, Fourrierister, Communister. Felet här består alldeles icke deruti, at! de uppsätta Lyckan till ett mål för menniskan: men deruti, att de göra detta mål till menniskan: enda eller högsta. — Den motsatta moralskolans karakter har den ensidigheten, att till lifvets rät tesnöre sätta Sedligheten ensam och utan alseen de på väsendets lycka. Tydligen skulle deraf in tet annat än godt följa. just i enlighet med hvac vi nyss anförde (enär Sedligheten ju skulle var: det, hvarefter lyckan borde rätta sig?), om mar allenast icke så ofta misstagit sig på hvad, son ursprungligen och i rätt mening är verkligen sed. ligt (så moraliter, som religiose). Allt hvilar här på. Moralhistorien företer här de vidrigaste, de förfärligaste, mången gång ock de löjligaste exem: pel på misstag, I stället för att uppsöka och i genfiona det sedligt (äfvensom religiöst) rätta menniskans egen sanna beskaffenhet, sådan Gud: skapelse fordrar den, framställde man någontin; endast yttre konventionellt till afgörande norm fö! hvad som skulle hållas för rent. Vanligen föl menniskan nu ett offer för alla möjliga presterliga påfund, ofta af grym och ohygglig art, stundom af de narraktigaste slag. Än kräfdes det, att kasta sina barn i lågorna framför en gudabild; än skulle man störta sig sjelf deri; än borde man med de hiskligaäste marter nina fånsar till döds,