Aftonbladet – 8 januari 1844, sida 2

— Jag håller för en makas första pligt att öfver allt hvad den man, hvars namn hon bär, åt benne anförtros, iakttaga den obrotisligaste tystnad,-sade grefvinnan, oo Jag väntade ingenting mindre af er, svarade Vespasiano kallt, men höflist. Tillåt mig då framställa mitt förslag: Detta slott består af tre afdelningar. Den, hvari vi nu befinna oss, står till er oinskränkta disposition. Ni är berrskarins na deri och kan efter er önskan ändra eller låta förändra allt hvad ni vill; ni heböfver blott ge en vink, och allt hvad ni önskar skall bli uppfylldt; utan er uttryckliga tillåte!se skall jag icke sätta min fot inom den tröske!, som leder till denna afdelning. Den medlersta delen af stottet — Karls af Anjou byggnad — tillbör oss begge gemensamt. Här träffas vi, bär emottaga vi våra gäster, här lefva vi tillsammans, till dess någondera af oss.drar sig tillbaka till sin egen vininge För mig sjelf förbehåller jag den minst inbjudande delen, Normandiska tornet, och jag fruktar icke att misshaga er, om jag ber eder — Grefven stannade och slog ner ögonen, under det han förlägen sökte efter mildrande uttryck. — Att aldrig träda dit in, svarade Julia, för att bjelpa honom ur sin förlägenhet. — Det var just det jag ville säga! inföll Vespasiano hastigt. Skratta ut mig, kalla mig för en besynnerlig menniska, men medge mig dock, att i grunden är denna besynnerlighet icke större än hundra andra, och att jag likväl till slut framför hundra dårar äger det företrädet, att jag inser min dårskap. — Jag förstår, fortfor grefven, sedan han en stund tigande betraktat Julia och i bennes mine funnit någon förvåning, att jag i sjeliva verket är skyldig er någon tilliredsställande förklaring öfver min begäran. Men om jag kunde det, så vore denna icke mer något narraktigt infall och dårskap, som jag önskar -att ni måtte anse den för. I alla fall är jag öfvertygad, att ni icke tillägger den någon serskild betydelse, e!ler. slutade han leende, anser mig för ett slags blåskägg — så hette, vill jag minnas, den der mannen, hvarom den tyske herrn talade, då vi sist träffades i Roms. (Forts. följer.)