Aftonbladet – 8 januari 1844, sida 2

(d. v. s. sqvallerj — allt detta är sådant, som mari med eh ärmåe kan företaga, utan att känna något land specielt, och blott man har erfarenhet i krigareyrket i allmänhet; men för att göra något i de för landet ännu ömare punkterna om folkets förhållande: till sina försvarare, om dessas underbållande utan ett. alltför drygt betungande af folket, måste man äga:en: hel hop speciella kunskaper, som icke möjligen kunna flyta af en annorstädes förvärfvad erfarenhet; och: att förvärfva någon här hindrades Kronprinsen, såsom: sagdt är, genom tvånget att styra, nästan innan han. väl stigit ur resvagnen. N — Om de första stegen, hvilka de än måtte vara, omåttligt och trälaktigt applauderas, så måste de: (allt under den supposition, att omedelbara uppenbarelser icke äro att påräkna) leda till den öfvertygelsen, att dessa steg varit de rätta och behöfliga, och: de enda behöfliga. Och de måste föda äfven en annan öfvertygelse af ännu betänkligare art, eller att om handklappningarne en gång uleblifva, så kan detta icke hafva någon annan grund än illasinnades stämplingar. Det är en erfarenhet, som ingen ärlig betraktare skull kunna försöka. att neka, att under hela detta tredjedels sekel har hvarje motstånd mot hvad som fordrats och föreslagits blifvit behandladt såsom illvilja, opatriotiskt sträfvande, partisinnen, utbrott af dynastiskt missnöje. Annu i denna stund låter det så i vissa slags skrifter: man tror sig aldrig strida mot en olika öfvertygelse, endast mot ett illasinnadt parti och otacksamhet. Men parti mot. partil och deraf har mognat den kansk: mest i ögonen fallande frukten af hvad man behagat kalla systemet, nemligen befordrings-principerne, det blinda devouementets upphöjande till enda befordringsgrunden ). Detta bevisar bäst, i huru oegentlig mening ordet system användes, och att det, som man dertill velat räkna, blott är negatift, blott ett aggregat af sjelfförsvars-instinktens, åt alla häll trefvande, ofta till sin princip alldeles stridiga expedienter. Hvad de befordrade tänka och tro om de för landet vigtigaste problemer, betyder ingenting; hvad system de hylla i dagens vigtigaste frågor, det kommer icke under något skärskådande. En Brahe, en Nerman, em Heurlin, en Rosenblad må hysa de mest oförenliga åsigter om hvad som göres Sverige behof eller icke; de stå lika tryggt bredvid hvarandra, såsom gunstlingar. Systemet rörer icke dylika åsigter. Det rörer sak endast i den mening, att i sak ingenting bör göras; och huru denna rrincip uppkom, hafva vi försökt utreda. Att den äfven kunnat så länge bibehållas, det förklaras af den öfvertygelse, hvars uppkomst vi äfven antydt, att hvarje emot styrelsens sträfvande riktadt försök, således äfven försöket att drifva henne att göra något, är illasinnades upptåg.n Dessa pillasinnade vill man i synnerhet söka bland dem, som draga i betänkande att tro, att allt stort och nyttigt, som behöft göras för landet, är gjordt. Hvem måste icke beklaga vår Konung i detta afseende? Han känner med sig — och tusende hafva sagt honom det, — att han är en hjelte, ett snille. Skulle han nu, efter ett tredjedels sekels mödor, nödgas vidgå, att hela hans bana varit förfelad? att af det, som egentligen bordt göras för hans älskade Sverge, ganska litet är gjordt? att hans bedrifter burit föga frukt och hans höga tankeansträngningar äro till största delen bortkastade? Man bör icke, man kan icke begära ett sådart vidgående; man måste vara billig och icke fordra mera, än människonaturen möjligen kan åstadkomma. Man bör icke ens begära, att tillflykt skulle tagas till den ursäkten, att regeringen är dock en kollektif person och monarken således lika litet moraliter, som juridiskt ansvarig för landets öde. En sådan tillflykt vore onaturlig, efter allt hvad på trettio år förelupit, och i synnerhet med fästadt afseende på den öfvertygelse och de intryck, hvarunder Konuogen gjorde sitt inträde i Sverge och dess styreise, såsom vi ofvan sett. Man har så länge vant sig att i statshandlingar, tal, skålar, folksånger, allt, se det goda, som skett, framställas såsom ett verk af monarken personligen och ensam, att det skulle se mycket illa ut, om man yrkade, att det skadliga, som må hafva skett, skett genom andra; hvarföre det icke funnits något annat antagligt alternatif, än att bestämdt neka, att något skadligt skett eller ) Ganska många af de nu timade embetsutnämningar äro sådana, att man icke frågar: fanns då ingen dugligare? utan endast: var det ej möjligt att uppleta någon odugligare? — När allmänna rösten uttalar sig i detta fall, så finnes den beqväma utvägen att förklara henne för skrän af otacksamma och illvilliga rabulister. -Det är ett godt sätt att slippa lyssna till någon opinion! Vanligen anses detta förfaringssätt för ett trots; men så är det säkert icke, ty rädsla är dock ett bland hufvuddragen hos systemet,. Hvad som måste för den mindre bevandrade framträda såsom ett hånande trots, är, hoppas vi, intet annat än misstag, okunnighet om huru både opinion och allt annat verkligen förbåller sig här i landet — hoppas, säga vi, ty den föreställningen, att en regering skulle vilja trotsa, hvad hon verkligen visste och trodde vara pluralitetens tanka, då denna tanka onekligen ha skäl för sig, den föreställningen vore detsamma som en öfvertygelse om samhällets åsyftade upplösning. Det enda lofliga sättet att förklara ett dylikt för1 hållande, är att antaga en omätlig och objelplig 0 Å kunnighet.