Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 3

Grimaldi tog nu afsked af grefvinnan, mer me blicken, än några i förvirring fraw stammade ord och under det Beatrice följde sin bror, venom e skuggrik gång til en sidoport, qvarstannade Lan dolina hos Julia. — Fru grefvinna, sade han nu med en be kymrad ton, jag öfverlemnar åt ert eget bepröf vande, huruvida det är så klokt alt, såsom signor Beatrice yttrade, ge er make, grefven, del af dez na tilldragelse. Till er gemåls många egenhete — ty fast jag är hans trognaste vän, kan jag lik väl icke fritaga bonom från sådana — hörer nem ligen en gränslös svartsjuka. Det är en löjlighet men likväl sanning, att många unga herrar, OcI visserligen de, som borde vara de tolerantaste blifva de mest svartsjuke äkta män. Det är mi nu bekant, att grefve Vespasiano, himlen vet från hvilket håll, erfarit alt ni byst en tidizar böjelse för signor Grimaldi. Detta rör honon icke nu, om det någonsin varit fallet — och uppriktigt sagdt, om det äfven ännu vore det kunde ingen tadla sådant, ty grefven har ingen ting gjort, för att vinna er tillgifvenhet — mer jag känner Vespasiano. Jag råder ersåledes, fö er framtids skull, att afbålla signora Beatrice frår att omtaia för honom detta möte. Eder väninn menar väl, men hon känner icke menniskorna Jag känner Vespasiano med aila sina fel — svag heter vill jag säga, ty jag skattar bonom högt — men jag är eder vän, eder trognaste, redligaste mest högaktande vän, och jag ville gerna skydd: er från alla sorger — åtminstone från alla onö diga, ty många andra kunna säkert icke förekom mas eller afvärjas. IH (Forts. följer.)