Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 1

Dessutom, fortfor hon, med ett bittert leende, har jag ju frivilligt tagit mig an dessa pligter. Min farbror lemnade mig ju valet öppet mellan att bli grefvinna af Fondi och Augustiner-nunna. Men att Beatrice Grimaldi, Antonios systery ger sig all möda att framställa mitt öde såsom afundsvärdt och lyckligt, detta tänkte väl icke den goda onkeln, ehuru han eljest beräknat allting väl. — Jag är stolt öfver, att han icke höll detta för en möjlighet, men att det likväl så är; sade Beatrice, i det hon såg Julia lugn i ögat och ett nästan smärtsamt drag visade sig på hennes ansigte. Du talar om pligter, Julia; pligter, som du åtagit dig såsom maka. Afven jag har ålagit mig pligter. Då — Gud skall veta det, uten mitt förvållande — du genom mig gjorde bekantskap med Antonio, den fattige anföraren för en fennika påfliga soldater, och edra hjertan slöto sig till hvarandra, då var det min pligt att siga till min broder: Antonio, du kan aldrig blifva en make åt bertigens af Mantua höga anförvandt, att erinra väninnan om hvad hon var skyldig sin börd. Pligten mot mig sjelf bjuder mig äfven att undvika skenet af en kärleksmäklerska mellan min broder och en dam af hög rang i samhället. — Esgenkärlek, stolthet! sade Julia. — Fortfar! inföll Beatrice. Ja, det är stolthet, sade hon, då Julia tez, den fattiges stolthet, den lägre bördens, som dock icke håller sig för sämre, emedan hon är dotter till en hertigens af Mantua fattiga vasall och syster till en obetydlig riddare. — Julia! fortfor hon medl vekare ton, i det hon tryckte väninnans hand till sitt hjerta, jag ber dig se framåt, icke tillbaka; tänk på dina