Aftonbladet – 29 december 1843, sida 2

g rummen, ännu är han ej hemmastadd med den tunga prakt, som man kallar för det stora — utan då han kan och då dörren öppnas utåt fria fältet, då kastar han nyfiket blickar ut på sin ungdoms lekplats: han ser efter om der är grönt som förr, och drar efter andan och sjunger om hvad som finnes derutanför i det fria. Den tiden jag omtalar var han ännu blott Tegner, och glädjens och snillets eld lyste ur hans ögon. Tyst — promotor ser sig omkring och se Skaldernas Adam var der, den nordiske sångare: . kungen — Tronarfvingen i Diktningens verld; ty tronen är Göthes och Sveaskalden Esaisas Tegner lagerkrönte D1inaskalden Adam Oelenschläger, primsignade honom till Diktens konung. Det var ett herrligt Ögonblick, och jag kände att ett par varma tårar ville tränga sig fram öfver kinden, ty så ung jag var, tyckte jag mig märka att man kastade landgången öfver Öresund. . . Intrycket har varit outplånligt alltsedan; jag har mången gång drömt om en andlig förening mellan de nordiska folken, jag har tänkt mig det såsom icke en följd af materiela beräkningar, utan såsom ett Broderskap fölk och folk emellan, ett fostbrödralag Mellan de nordiska stammarne, som alla tala samma tungomål och ega samma minnen. Man har Svårt nu för tiden alt erkänna en ren, obefläckad id6 öfverallt vill man inflicka det materiela, det förbigående, det lumpna; man vill ej se att allt detta är skalet och iden kärnan. Men jag tändes för denna id då jag var ung, då jag var oerfaren och renbjertad, och ännuidenna stund är denna tanka ren i mitt sinne, utan fläck och utan beräkning — det är en ungdomstanke: Jag har, jag erkänner det; tänkt migoenm tid, då de nordiska folken skulle lefva ibröderlig endrägt, då det en gång skulle korwma så långt, tvi ej af små, egennyltiga beräkningar lade Ed : hvarandra eller ökade fa genomet! ö