Aftonbladet – 29 december 1843, sida 2

ästa sig vid: den första, hvad det konstitutionella samhällsskicket egentligen innebär. och. har utt betyda uti det menskliga framskridandet, och let andra, sjelfva sambandet emellan statens pöitiska utveckling och umgängeslifvet eller sederna. Det tjenar sällan i längden till någonting, att tala förblommeradt, och sålunda måste man äfvens vara öfverens om, att det representativa, det parlamentariska, det konstitutionella elemeniet uti en stat i sjelfva verket icke är annat än ett re— publikanskt eller demokratiskt element, d. v. Se ett sådant, som åsyftar att öka folkets makt med inskränkning af regentenz personliga godtycke. Det :visstevi förut, skall troligen en och annan läsare Härvid: cutropa. Det är sannt, men kanhända: har man icke nog besinnat, att i denna sämla och utnötta sanning likväl ligger nyckeln: till den ovilja, som regeringarne i allmänhet visa mot ett uppriktigt antagande och realiserande af konstitutionens anda. Då man nemligen måsteförutsätta, att den monarkiska principen icke kan: bibehållas, utan antagande af den i sig sjelt och såsom abstrakt sats förnuftsvidriga läran, att ett lands regent icke skall kunna åtalas eller antastas för någon hbandling, den må vara än så förderflig, dårhusmessig eller tyrannisk, men tillika vill genom ett konstitutionelt-monarkiskt statsskick förebygga de vådor, som ligga i en sådan ansvarslöshet hos regenten, så följer det lika klart, som två gånger två är fyra, att något annat sätt icke kan uttänkas att bibehålla det förra och vinna det sednare, än att den styrande makten skall i konungens namn utöfvas af dess ministrar, eller att om än konungen sjelf anses såsom den egentligen beslutande, måste bredvid honom finnas embetsmän, hvilka äro på ena sidan verkligt ansvarige inför nationen, och på den andra kunna göra sin inflytelse bestämdt gällande, så att den icke ansvarige regenten ej må emot deras bifall kunna företaga några för landet menliga åtgärder elier ihärdigt sätta sig emot de önskningar, som folket genom sina representanter frambär. Men deremot vet man väl på andra sidan, att den, som har namnet af den högsta styrande, äfven alltid måste befinna sig i en stor frestelse, att få råda och regera efter eget hufvud; och då det aldrig felas hvarken hemliga örontasslare eller offentliga skrikare, som uppmana en konung eller annan furste, att sjelf fatta statsrodret och båi:la det med kraftig hand,, med flere dylika, uti ett poem välljudande, men i sjelfva verket emot det första begreppet om en ansvarig styrelse stridande fraser, så kan man väl tänka, huru illa alla påminnelser om det konstitutionella systemets iakttagande skola smaka de monarker, som icke äro något-mer än vanliga menniskor, och hvilka ej underkastat sig den visserligen ej lätta pliztkänslans bud, att för folkets och det helas väl uppoffra sitt eget tycke och begär att lägga sig i allt. Imedlertid har väl ännu sällan någon regent funnits, som icke under allt detta ändock gerna velat pryda sig med benämningen folkets fader och välgörare, nationalärans återställare eller något dylikt, som alltid kan påhittas. Häraf kan man härleda det begär, som å andra sidan uppenbarar sig lika starkt med lystnaden efter en i möjligaste måtto oinskränkt makt; bemödandet nembhzen att rädda skenet af det konstitutionella och att un-derhålla folket i den inbillningen, att det fortfarande åtnjuter frihetens fördelar, om också dessa i sjelfva verket bortsnappas den ena efter den andra. Är då förhållandet sådant, som bär i Sverige, att nemligen konungens rådgilvare kunna genom lama reservationer till protokollet skydda sin moraliska kraftlösbet emot allt ansvar, och alt der öfverträdelser och grundlagsbrott blifvit begångna, rådgifvarne ändå kunna vara säkre på förhand, alt icke blifva fällde till något ansvar af en riksrätt, sammansatt såsom den nuvarande, till större, delen af amovibla embetsmön, så måsteman vara stockblind för att icke se, huru myceket frasen om det demokratiska elementets kringgripande bar att betyda — detta stackars element, hvilket man tvärtom synes vilja förfölja äfven.i dess svagaste lifsyttringar. Skulle snågor invända, att detta omdöme är Taog strängt, så ber jag att få upplysa det med några exampel. Halva vi icke sålunda sett, att när Regn först åsidosatt grundlagens bud i något väsendtligt fall, och detta sedermera blott en gång råkat antingen passera oanmärkt genonr ett sockersött. Konstitutions-utskott vid en riksdag, eller blifvit absolveradt af den förträffliga Riksrätten, så har ett sådant fall sedermera blifvit åbeIropadt och upphöjdt till princip, samt på det lIsättet flera föreskrifter i grundlagen blifvit rent af paralyserade eller ledvridna i trots af vanligt språkbruk, allt sundt begrepp och lagstiftarens mening. ) Vill man för det andra göra sig reda för möj Mligheten deraf, att sådant kan, i ett land der en sons. SAS JE