botten på experimentet. DE STORA FRÅGORNA OM PARAGRAF-MORAL OCH SJÄLS-MORAL. 340 Art. II. SA Förhoppningar, af Kusinförfattarinnan. Såsom meningen med dessa artiklar icke är, att lemnarecensioner öfver de ifrågavarande romanerna, utan blott att, efter meddelande af deras innebåll, fästa uppmärksamheten vid de i dem rådande grundsattser, hvilkas slutliga jemnförande: med hvarandra icke torde sakna sin vigt; skola vi nu, med öfvergående till Kusinförfattarinnans andra verk, Förhoppningarne, med dem följa samma plan. Vi :hafva dock skäl; att inskränka vår expos här. Torparen utgjorde en skildring, som för Kusinförf:nan innefattade första steget på en för henne alldeles ny bana: målandet af svenska allmogens lif. Dessa Förhoppningar, deremot, föra nästan uteslutande sitt spel inom salongernas verld. Vi återfinna oss bland Kusinerna, Vännerna, -Qvinnorna, Illusionerna och Ståndsparal!elerna. Här visar det sig vara ett äldre fruntimmer, som fattar kärlek till en ung man. Hon är en enkefru och lagmanska, vid namn Otilia W, boende på Fagervik: vacker, trettioårig, en dame af den. högre volgem,: temligen ytlig och grund till själen, flärdfult, slösande, begifven på nöjen och grannlåt; men icke destomindre mycket älskvärd. Otilia spelar, -sjunger!, dänsät,bröderar, ställer till baler och lustpartier, läser Lamartine och Schiller, dricker the och kaffe; och framför allt tar bon emot visiter, hvarunder hon till sin förnämsta vän bar den i buset boende fröken Laura. Under deras ömsesidiga samtal är det, som s många sanningar komma till verlden. Fru: Otilia? på Fagervik bade upptagit tvenne fosterbarn, anförvandter till hennes sal. man. Den ena slägtingen är fröken Elisa... Den andre åter består i en lefnadsglad, tjuguårig underlöjtnant (en potatis i gyldne skal, en ta-mej-fan); Hugo hans namn. I sällskap med sin sköna fostermor läser Hugo Don QGarlos, explicerar Lamartine, och nöjer sig med vänskap från sin goda lärarinnas sida. Men snart pslår bån hufvudet i kakelugnen, så att: bela rummet skakas; och nu är; han — kär i sin fostermor. Hon besvarar bans böjelse, oaktadt den icke obetydliga skillnaden i ålder, hvilken blir desto ofördelaktigare, som det större årtalet är på hennes sida. Imedlertid går hela romanen att hvälfva sig kring Hugos och Otilias inbördes kärlek och strider. oI början tyckes det; som om fruns: dopattest utgjorde största hindret emot en förening emellan kontrahbenterne; men efter en liten-tid. faller det sig så, att unga herr Hugo finner sig mindre intagen i sin gamla väninna, och slår hufvudet emot kakelugnen för en annan. Häruti är det, som . Otilias: första (eller, som vi tro, andra) förhoppning går om intet. Hon hade hoppats, att då hon nödgades afsäga sig unga Hugo för egen del, ban likväl med sitt val skulle falla på: sin fostersyster, : den ofvanför omtalade fröken Elisa: en from, förståndig blondine, uppfostrad enkom för Hugos räkning och lycka. Men löjtnanten vill icke hafva henne; utan gifter sig med sin regimentschefs dotter Cecilia. Elisa sörjer. väl häröfver; men förmäler sig dock slutligen (par depit?) med en gammal hedersman, hvars bekantskap hon gjort under en resa. Hon blir i hans armar. någorlunda belåten. If.ån att känna sig rätt lycklig, hindrar henne dock minnetaf den oemotståndlige underlöjtnanten.: Stackars Otilia skulle ej blott:se dessa förhoppningar gäckade. Hon hade bortgifvit all.sin egendom åt sina fosterbarn, Utan något sjelf, försöker hon således. nu att framlefva (d. ä. framdö) sin ålderdom i sin älskade Hugos hus.. Men-detta bär sig icke. Eru Cicilia är snäf och förtretlig emot Otilia. Hugo söker väl medla och ställa tillrätta: dem emellan. Han näpser sin fru. Men ÖOtilia finner likväl af allt detta, att hon måste skiljas ifrån det unga paret, för att icke störa deras husfred.. Hon flyttar således bort. Slutlisen dör bon — i stor fattigdom, öfvergifvenhet och sorg öfver allar sina svikna förhoppningar. Det hade dock funnits en förnuftig baron, en Edmund L, egare till Ödeborgs gods, som älskat ! Otilia, och som sträfvat att draga henne ifrån Hu