Aftonbladet – 15 december 1843, sida 2

LOG ne BOKHANDELS-BULLETIN. Nordstjernan. Witterhetsstycken och poemer af Emilie Carln; Euphrosyne, Almqvist, Atterbom, von Braun, Böttiger, Crusenstolpe och Mellin, jemte deras porträtter och facsimiler. På L. Gust. RYlanders förlag. Bland de många vittra rvpekulationer bokhardeln erbjuder till nu instungande jul, ej mindre än till de föregående, är denna belletristiska blomsterkrans..utan.stvifvel egnad att väcka mycken uppmärksamhet, som den ock förtjenar. Innehållet antydes af titeln, och vi hafve således för tillfället endast föga att tillägga till denna. Författarinnornas och författarnes porträtter äro alla lika, så till vida, som man genast igenkänner hvilka de skola föreställa; likväl måste vi tillägga, att intet enda är smickradt, utan snarare tvertom. Bland WKidragen äro fem berättelser på prosa: Ända in i döden;-novellett af fru Carlen; Själarnes ängel, af Almqvist; Kyrkofesten vid Albano, en bild ur Italiens folklif, af Atterbom; Historiska episoder, romantiskt bearbetade af Crusenslolpe, innebållande: Fältvebeln; Et blad ur min dagbok; och Utan krona; samt af Mellin: Karin De la Gardie; och poesier: af Euphrosyne, åtskilliga minnen från hennes resa detta år; af Atterbom: Stycken ur Fågel blå; af v. Braun: Öfver milt porträtt; at Böttiger: Början af Gerusalemme liberata, i svensk öfversällning. Boken är för öfrigt utstyrd med all den elegans i tryck och bindning, som gör den värdig att pryda ett salongsbord. För att meddela ett utdrag, välja vi nedanstående stycke-af v. Brauns qvicka.och utmärkt : väl lyckade betraktelse öfver sitt porträtt med det icke mindre lyckade mottot ur Frithiof: Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars guldy: Det var för rasande lustigt! Nej!l Skall detta vara mitt konterfej? Är denne gubbe, så tjock i synen, Och med de rynkade ögonbrynen, Min egen älskade, såte vän, Den sig så kallade Brn? Den der poeten, som jemt vill bråka Att komma fram med det equivoqua? Den der, som damerna aldrig läst, Och som af dem blir tillbörligt snäst? Ja, det är verkligen just densamme, Som nu på linan är åter framme, Att visa sig för det täcka kön, Oemotståndlig och manligt skön. Jag länge tvekade huruvida Jag borde släppa mig lös — och sprida Min fagra bild öfverSverges land Och sätta tusende bröst i brand; Ty, ack! en aning mig redan säger, i Att det blir gråt i de skönas läger. Det är naturligt: det kostar på Att se mig ständigt — och ej mig få. Det är naturligt: jag är så vacker — — — Här blir vapörer, här blir attacker, Och mitt porträtt bäddar mången graf, När det till slutet blir lungsot af. Jag kan: ej bjelpa det, flickor, täcka! Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka; Men det var verkligen icke rätt, Att så er fresta med mitt porträtt. Jag bordt haft medömkan för de svaga, Som aldrig kunnat min bi!d förjaga: Den framstår ständigt, vid tårars ström, I dagens tanke och nattens dröm. J, arma, som jag har gifvit soten! O, kunde också jag ge er boten! Jag vill försöka. Djerft på mig sen! Det är en tröst, om, den ock är klen, Ty man står lättare mot en fara, Om vid dess åsyn man vänjes bara ——— Här sitter jag då på understol, El Ett mäl för kärliga blickars sol. Här sitter jag. Mig i handen tagen Och mig bekiken gudslånga dagen! —-— — Nåväl! hvad sägen j Om min bild? Är ej min blick obeskrifligt mild? Är pannans hvalf ej ett fridens tempel, Der sjelfva skönheten tryckt sin stämpel? s Och munnen sedan, med sina fjun? — — Om konstnärn gifvit mig ån basun Och satt i handen en liljestängel, J säkert tagit mig för en — engel. Hvad är all: houung, som jorden har Mot mina leende läppars par? Det vore något, att mig få klappa Och kalla mig för: du lilla pappa! Men hvad är detta? JI skriken fy!p Och synens färdiga till att fly. Jag hör er ropa, förskrämda, skygga: Hvyad dessa ögonbryn äro stygga! De kunna anstå en leopard, Men ej en lekähde, munter bard. Se, hur han blänger, den ätticksure! Vi föreställt oss en lustig ture, En hygglig, sjelfsyåldig, glad gargon, Med magra kinder och näsa lång Och vackert Kär och mustacher nätta; Men äentet fanno vi af allt detta. När glada rimmare grina så, O, gudbevärs för de sorgsna då! NYTVAt var off Anoivta not AL jitasl