Aftonbladet – 15 december 1843, sida 2

wurusom det, i händerna på kyrkans och eckleiastikstatens båda nuvarande kloka och listiga chefer, erkebiskopen samt statsrådet Heurlin, syres hafva blifvit en alltmera utarbetad och på örband beräknad plan, att hålla församlingens fester under ett strängare och mera absolut förrr ynderskap af den biskopliga och konsistoriella myndigheten. Sålunda försöker man att mer och mer återgå till: den katholska andan, hvars politik var, att genom alla möjliga medel öka kyrkans, yltre makt och anseende, egentligen derföre, på det att cheferne: påfven, kardinaler, biskopar och alla de andlige domherrarne måitte få frossa i glans och välmakt, medan det lägre presterskapet och kyrkans betjening mnedtrycktes under en disciplin, som snart sagdt gränsade till slafveri och motsvarande den nuvarande militäriska inom de värfvade regimenterna;hvilket förhållande ännu ör precist enahanda, hvad inkomsternas fördelning beträffar, i den engelska episkopala kyrkap, der biskoparne och en del kyrkoherdar kunna lefva såsom lorder och seigneurer, medan de som sköta församlingarne knappast hafva vatten och bröd derpå. Om nu ett bemödande i samma rigtning ir omisskänneligt äfven här i landet, månne det ir det demokratiska elementet eller något helt annat och motsatt, som deri uppenbarar sig? Jag tager mig friheten anhålla att till en början genom Aftonbladet få framställa denna fråga och öfver hufvud anmoda Svenska Minerva att upplysa, huruvida demokratien lyckats göra sig gällande på något enda håll i våra författningar; ämnet är för öfrigt så intressant; att jag utber mig ännu någon gång få återkomma dertill, i fall publiken icke tröttnat att följa på denna första rekognoscering. Jag har äran teckna Red:s ödmjuke tj:narel Af Pon PUBLICOLA: