Aftonbladet – 15 december 1843, sida 2

. CREEFRU RMS RSS nn J OD OM med tydliga ordalag: att förläggare af tryckt skrift 5 må låta försälja densamma hvarest och genom hvem han behagar — det kan äfven hända, om någon som saknar bröd för dagen, men har en öfverlödig bok, går ut att söka sälja denna till någon, som ban kan träffa på gatan, för att sedan få utoyta den mot föda för sig eller sina barn, och n polisbetjent får se honom utbjuda boken, att van för detta brott kan blifva straffad med nåsra månaders fängelse. Det är väl icke troligt tt sådant i allmänhet skulle inträffo, men lagen ir likväl så beskaffad, att ingenting kunde hinIra en kittslig åklagare att yrka dess tillämpning det fall vi här nämnt, likaväl som det sker många andra, föga mindre otimliga; och i alla ändelser har imedlertid en oskyldig födkrok dergenom blifvit mången till arbete oförmögen beröfvad,; och antalet af de nödställda ökadt genom en onyttig och bård författning. Gå vi härifrån till befordringsväsendet, så är let ännu svårare, alt deri finna ens den minsta skymt af det demokratiska elementets krirggripande. Grundlagen är hörutinnan visserligen ganska demokratisk, emedan den bjuder, att all befordran skall ske efter förljenst och skicklighet, icke efter börd; men deremot är hela inrättninsen af vår embetsmannahierarki, icke de jure, men väl de facto, så aristokratisk som; den nu för tilen kan vara i något land, och sjelfva befordrin sarne och utnämningarne till mera betydande poster, vanligen på en gång aristokratiska och kämarilliska. Hela verlden känner och har haft ständiga tillfällen att. anmärka, att de mest inflytelserika administrativa platserna, äfvensom domsagor och. de största pastoraterna merändels utöra belöbingen för ådagalagda politiska tänkesätt, ifvensom det stora missförhållande som eger rum i aflöningeu -för vissa chefer och subalternerna. Ingenting i verlden är billigare, än att det företräde i ålder och tjenstemeriter, som bör finnas hos en chef, äfven skall. emotsvaras af högre inkomster för denna än för den underordnade, och tillfället till en någorlunda obekymrad utkomst är en icke mer än billig belöning för mångåriga mödor, äfvensom en nödig uppmuntran för an dras sträfvande, medelst hoppet att en gång erhålla samma fördelar. Men äfven detta har sina gränsor. En subalternmage bar lika frisk aptit som en chefsmage; det finnes då ett minimum, som staten borde bestå hvarje redlig tjensteman för att kunna draga sig anständigt fram och uppfostra sina barn; hvad derutöfver är, kommer deremot mer eller mindre att tjena till beqvämlighet eller öfverflöd. Vill man nu tala om att det demokratiska elementet gripit omkring sig, så borde äfven såsom bevis kunna anföras, att hvarje tjensteman erhållit det nödvändiga för sin bergning, men att man deremot inskränkt eller borttagit sådana embeten som rent af tillhöra statslyxen och äro pensions-tjenster, såsom t. ex. bland militären generalsbefattningarne, hvilka såsom ständiga, äro ett rent spektakel under fredstid, då inga generaler behöfvas; och likväl draga dessa pensionärer inkomster, söm, fördelade på subalternerna, skulle vara för dem och deras familjer eh både nödvändig och välsig-— -— oo m— AB DA 3 RA hv Om fy oo O—— mm SS mm AR rr As hs nelserik tillökning. I stället går det så till, som t. ex. efter sista riksdag, då ständerna anslogo 5000 rdr bko årligen såsom tillökning för Lifbeväringsregementets usla löner, hvarom flere rörande målningar framkommo i riksstånden. När anslaget väl hade blifvit, bevijadt, så anammade chefen, som sjelf är förmögen, och nu har betydligt ökade inkomster i ett annat embete, hällten deraf, eller 2500 rdr bko, om jag icke minnes orätt, och underlöjtnanterna fingo 25 rdr. Var detta icke en serdeles demokratisk manöver? Är det fråga Om högre civila embeten, så vet man väl huru ofta någon kommer till sådana genom blotta förtjensten, eller om icke tvertom en verklig och utmärkt duglighet utgör ett binder att komma längre på den banan, så framt den är förenad med ett öppet och frimodigt tänkeoch handlingssätt. Vilje vi gå litet längre ned på scalan, så insesdet lätt nog, att hela armå-befälet är ställdt på en aristokratisk fot. Det är väl sanntatt hvarje officer måste förut hafva genomgått den formaliteten att en tid göra underofficerstjenst, men deremot är det nästan alldeles utan exempel att verkliga underofficerare, som fjenat sig upp från soldater, hinna tillfredsställa den ändock icke så förskräckligt förmätna ärelystnaden att kunna sluta såsom löjtnant eller kapten. En aristokratisk gränslinie är härigenom uppdragen emellan befäl och underbefäl inom hela armeen, hvars manskap således saknar den betydande driffjeder att utmärka sig i seder, uppförande och kunskaper, som ligger i vissheten att genom egen förtjenst kunna uppstiga några trappsteg högre på sambhällslifvets skala. Än huru är det då inom Ppresterskapet? Hafva icke äfven i de ecklesiastika befördringarne aristokratiska vanor inrotat sig? Medan hundradetals adjunkter på landet få träla snart sagdt som vårdsdrängar i den andehga vingården mot en årslön, för de fleste så obetydlig, att den knappt räcker till de nödiga skor och klädesplaggen, än mindre till behöfliga böcker för att följa med sin tid, såsom en upplyst prestman egnar och anstår, ser man några andra uUBga andeliga sprötar, ofta nog med medelmåttiga hufvuden, men mycket hyggligav samt försedde med Eod insinuationsförmåga och relationer, och hvilka derföre här i hufvudstaden fått det bekanta och lyckligt hittade tillnamnet: christi kavaljerer, inom. några år I behändigt svinga sig upp På den andeliga hofvägen till de feta och gola brödstyckena. — Detta onda är ingalunda det värsta: om Tespektive presteståndet i hula landet täckes hafva ögonen öppAR