Hör du, mitt käraste konterfej! Det der var säke:t en pik åt dej.? Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig, Jag tar den aldrig i tiden åt mig. Du är väl Jag, men jag är ej Du: Der ligger skillnaden, ser du ju; Och än hvar flicka i döden ginge,j? Om blott mig sjelf hon att skåda finge. Men om du skulle mig vara lik, Jag ändå eger en tröst, så rik: Ty hvar jag friar jag undfår korgen, Öch mod detsamma jag undgår. sorgen, Men, allvarsamt, du min stackars bild,! Så långt från mig och — det sköna skild! Jag minns en tid, då jag var den glade, Ty jag förskönande speglar hade: Det var ett strålande ögonpar, Och, deri sedd, du så grym ej var; Ty kärlek lifvade sträfva dragen, Som öknen lifvas af solskensdagen. När mig den älskade gaf en blick, Ett annat uttryck mitt öga fick, Och drog till löjen hon rosenmunnen, Från mig all dysterhet var försvunnen; Och med dess vänsälla hand i min, I mina speglar jag djupt såg in. Och jag var lycklig och glad till sinnet, Var nöjd med verlden, var nöjd med — — skinnet. Men döden speglarne söndersltog, Och med detsamma min glädje dog; Och mörka sorgmoln mitt anlet höljde, Ty hjertat henne i grafven följde . . Men jag skall skämta, är det ej så? Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå! Det är bra roligt att vara rolig, När man med saknaden är förtrolig! Men, lika godt! Man har blifvit van, Att tro mig vara en lustig f—n. Hopp! derför, Pojas! Det går väl öfver: I grafven gyckla du ej behöfver. Hur lycklig den, som är lyckligt död! Jag måste skratta, för att få bröd — — Om folk blott visste hur glädjen brister För de så kallade humoraster, De skulle tacka sin Gud för det Han utan humor dem födas lät. Som benen ligga i helgonskrinet, Det ligger sorg i det ystra grinet. Dock, hvad bryr verlden sig om det der, Om humoristen blott rolig) är! Men han j skådat hans skrifdon, dårar? -En törntagg pennan, och bläcket — tårar. Och nu, min gunstiga allmänhet, Du bilden sett af en glad poet, Som sig nu mera åt litet gläder, Åt mycket litet — blott fyra bräder. —— ! 111