Aftonbladet – 14 december 1843, sida 1

gemål upptog henne åter, men två år derefter tillstoc hon frivilligt sin förbrytelse. 4. Tvekampen . Så snart domaren hade tillerkänt den anklagad rättigheten ätt genom en tvekamp med anklagarer befria sig ifrån dennes beskyllning, fördes båda i fän gelse. Domaren bestämde derefter stället för tvekam pen, och utsatte jemte dagen, då den skulle äga rum äfven tiden huru länge den skulle räcka. Sedan vap nen blifvit. undersökta och de vanliga bönerna deröf ver blifvit lästa, så blef, om striden, utan att blifv afgörande, hade fortfarit öfver den bestämda tidei eller natten inbrutit, den anklagade ansedd såsom se gervinnare, och anklagaren straffad på samma sält som den förra eljest skulle hafva blifvit straffad. 3. Bröd-domen. I den tro, att, om den anklagade verkligen hegåt den åklagade missgerningen, det måste fastna honon i halsen, framräcktes åt honom ett stycke bröd elle ost, öfver hvilket förut besvärjelser och böner blifvi uttalade. Derutaf finnas ännu ordspråken: Ljug, s att du storknar ! — Ljug, så att prödet fastnar dij i halsen., 6. Annamandet af nattvarden. Denna var ..dock den förnuftigaste af alla Gudsdo mar. Om någon gång stöld begicks i ett kloster, oc! den skyldige -dertill icke genast Kunde upptäckas, si gaf abboten, efter hållen messa, nattvarden åt dem hvilka han misstänkte. I det han började denna he liga handling med dessa ord: Vår herras Jesu Chri sti lekamen tjene mig i dag till ett bevis,, visste har väl, att mensklig förhärdelse i allmänhet blott räcke: till en viss grad, hvarest afvikandets gränssten ifråt dygdens väg står, och att den, som ovärdig blifve delaktig af föreningen med sin frälsare, ovilkorliger måste rysa för fördömligheten af sitt företag. Deri fråa härleder sig det ännu brukliga ordspråket: Jag kan taga nattvarden deruppå.n 7. Korsprofvet. Både den anklagade och anklagaren ställde sig mec utsträckta armar vid ett kors, och den; som längs kunde uthålla i denna ställning, ansågs hafva rätter på sin sida. Ett arnat korsprof fanns äfven: Tvenne qvistar a en gren, af hvilka den ena var märkt med ett kor samt båda inlindade i ren ull, lades på altaret elle