Aftonbladet – 14 december 1843, sida 1

män: en Stein, n Hardenberg, en Scharnhorst, en Beyme och ännu flera. Desse voro verklige män al sin tid, som insågo nyttan af en mängd bland de reformer, dem franska revolutionen hade framalstrat, och de omgestaltade Preussens inrättningar i elt nytt skick på samma gång som de förberedde vedergällningens dag emot inkräktarne. Detta var också en dubbel anledning, hvarföre entusiasmens låga grep hela nationen när denna dag kom; den ville icke blott afkasta främlingens ok, utan äfven segra eiler dö för den borgerliga friheten, och det var denna heliga eld af känslan för fosterland cch frihet i förening, som gjorde att ungdomen stupade på slagfältet under segersånger till Tysklands ära. Denna dröm om enhet och frihet grep till och med de kallaste sinnen. Detta är hvad vi vilje kalla det första stadium af Tysklands nyaste historia. Vi komme nu till det andra. Kriget med Fransmännen slutades; men det patriotiska svärmeriet fortfor och hade för ungdomen en så retande gestalt, att hemliga föreningar bildade sig vid alla universiteter för detta ändamål. Dessa föreningar utgrenade sig snart jemväl bland folket och armåen. Deras ändamål var, att återställa Tysklands enhet, och i sin fantasirika föreställning sträfvade de att återvända till den gamla goda tiden, som då målade sig i ett poetiskt skimmer, til! fädrens tro och ära och enkla seder m. m., som den herrskande romantiska skolan af skalder och konstnärer framställde i den skönaste dager. Imedlertid är det bekant huru detta svärmeri å ena sidan förde till öfverdrift och ensidighet i begreppen om en förgången tid, men å den andra äfven till frihetsidder, hvilka snart började förskräcka furstarne så, att de grepo till de strängaste åtgärder emot föreningarnå samt upplöste och förbjödo dem. Detta visade sig isynnerhet märkligt i Preussen. Det var här, som man i farans stund hade uppväckt entusiasI men, men nu ville man icke blott kasta bort citronen, sedan man utkramat den; farhågan för de revolutionära ideerna blef så stor, att man dref de embetsmän ur statens tjenst, som i nödens stund hade rådt konungen till de löften: han gifvit om konstitutionella inrättningar och nu efteråt hade det ädla modet att yrka på dessa löftens uppfyllande. . I Preussen träffade detta öde ministrarne Beyme och Boyen, äfvensom general Gneisenau, män, som alltid skola lefva ofördunklade i Tyskarnes tacksamma hjertan; och det är ganska sannolikt, eller tros åtminstone allmänt, att statskansleren Hardenberg hade skördat samma belöning för sin verksamhet, om icke döden hade i rättan tid ryckt honom undan. Med dennå tidpunkt kunne vi anse det andra stadium af sakernas gång fulländadt. Det blef pemligen snart synbart, att Hardenbergs död utgjorde signalen för en inflytelserik. reaktion, att dristigt återupplyfta hufvudet... Den tid, som nu inträdde, är af högsta intresse för den kommande häfdatecknaren att betrakta uti dess innersta. Det syntes nemligen tydligt; hurusom makten ännu var angelägen alt, rädda skenet, och huru man, i ett visst medvetande af. sin orätt, likasom skämdes att låta verlden förnimnya annat, än att man ännu befann sig på samma väg och leddes af samma grundsatser, åt hvilka nationen gilfvit sitt bifall; Detta är en gemensåm erfarenhet i nästan alla Tänder: De styrande vilja gerna ännu i det längsta synas liberala och frisinnade, medan de i sjelfva verket böja bufvudet för reaktionep. Det kunde likväl ej dröja länge, förr än handlingarne. talade så tydligt, att ingen mer kunde misstaga sig derpå:; Tryckfribeten började allt mer att inskränkas, ralla frisinnade män att förföljas, de utfårdade lagarna ofh föreskrifterna antogo en alltmera inskränkande och absolötistisk färg, och vid utnämningar till statsembeten började man att göra det politiska tänkesättets beskaffenhet till ett. hufvudvilkor, så att vigtigare statsembeten utgjorde belöningen för tillkänmagifvandet af åsigter, stridande mot den förut åf regeringen sjelf .införda nya. sakernas ordning. Allt detta visade tydligt, huru grundsatserna hade ändrat sig. Hvad serskildt konstitutionsfrågan angår, så hade manända till år 4824 fasthållit den tanNE ON EE I KN TS NO ON REA ER NERE