Aftonbladet – 12 december 1843, sida 2

Thållande, mot hela beslagsåtgärden framställde proItester. Herr advokatfiskalen framtog några pappersIappar och en apoteksflaska och började med ett glas, I fyldt af den i fatet qvarvarande bränvinsslumpen, anI ställa en undersökning, som försatte de kringstående li stor häpnad och öfvertygade dem, att det oskyldiga I bränvinet var ett farligt gift. Herr advokatfiskalen I doppade en papperslapp uti bränvinet, drog upp den och sade: sen j, den blef röd? Derpå ihällde han Inågot ur sin flaska, skakade på glaset och likaså på T hufvudet och sade: sen j, det blef hvitt ? De sågo Jalla och tänkte liksom herr advokatfiskalen: hvad göres oss nu mera vittne behof? Slutligen förklarade I herr advokatfiskalen, att hah funnit bränvinet inne-I hålla fri saltsyra, aftog 4 buteljer till prof, förseglade dem äfvensom fatet och gick så ändtligen sina färde, jemte assistenterne vid detta kemiska experiment. I Det var en Guds lycka, att man icke satt i hr ad.I vokatfiskalens händer några farligare preparater, som TI vid denna okontrollerade undersökning och den derlunder rådande förvirring lätteligen kunnat komma i I bränvinet och smyga gift dit, der intet gilt fanns. Dernäst spriddes med exempellös hastighet öfver heIla staden det rykte, att man i Falkmans bränvinsmaI gasin vid Lilla Nygatan gjort beslag på förgiftadt brärI vin; Inom några timmar var detta rykte utbredt till lalla källrar, värdshus och näringsställen i denna vidIlyftiga stad och var Måndagen derpå allmänna sam dtalsämnet. på börsen. Öfverallt visste man berätta, Jatt bränvinet visat O grad, bestått af saltsyra och vatten, smakat surt och svidit förskräckligt i gom och Istrupe,, alldeles så, som herr adyokatfiskalen sjelf, två dagar sednare, j sitt memorial till öfverståthållare lembetet, berättade. Alt ryktet som vanligt varierades och tillöktes med åtskilliga gifter och äfven med åtskilliga personer, som af bränvinet blifvit sjuke, motsäger icke dess ursprung. Verkan af hr advokatfiskalen Fredholms och hans medhjelpares kemisteriinträdde således omedelbart, före ransakning och dom. Alla lättrogna och det måhända ännu större antal i en. stor stad, som just icke tro, men anse det rådligast alt-taga sig tillvara, emedan de icke hafva tid att undersöka, skydde mitt försäljningsmagasin : endast det färre antal kunder, som antingen kände mig personligen eller egde bekantskap om hr advokatfiskalen Fredholm och hans kemiska insizter och voro underkunniga. om ställningar och förhållanden, äterstod för min afsättning, som alltså genom hr advokatfiskalens försorg nära nog helt och hållet tilligtergjordes: rt . Sedan Hemåälde Hr advokatfiskal låtit detta menliga rykte ett par dagar sprida sig, vidtog han den tredje en åtgärd, som borde ytterligare förstärka det. Han vände.sig icko till någon kunnig och pålitlig person, för att genast få upplyst, om han gjort väl eller illa uti att agerackemisty och för alt i händelse jag vore oskyldig, upprättasså godt han kunde, den skada han anstiftat, utan han ingaf den 45:de November en skrift till öfverståthållareembetet för polisärander, sade deri, att han af förekomne anledningar verkställt en undersökning och beskref utförligt huru han, med användande af de honom af erfarenhet bekanta reagention, upptäckt att sannolikt saltsyra funnes i mitt bränvin, och han slutar med underrättelsen, att han låtit kalla mig till polisen. Kongl. öfverståthållareembetet förordnade likyäl sjelf, och innan jag ännu blifvit hörd, att bränvinet skulle undersökas af hr professor Mosander, och hr professorn gaf det intyg, att inga skadliga eller ovanliga ämnen deri funnits, men att det höll blott 33 procent alkohol. Då vid förnyadt förhör i Konol. poliskammaren den 47 November hr advokatfiskalen möttes af detta intrg, fann han väl att det var ute med hans kemi, om bränvinets blandning med farliga syror, men han envisades dock och hittade på en ny anklagelse af mer omfattande beskaffenhet än den förra. Han erbjöd sig nemligen att bevisa, det personer blifvit sjuka af dylikt; från mitt magasin till lika pris försåldt bränvin: Då jag yrkade, att han måtte uppgifva dessa personer, så begärde hr advokatfiskalen rådrum. Så lättsinnigt hade han angifvit mig för det åtalade grofva brottet och anställt beslag i förenämnde magasin, att han icke ens till namnet gittade uppgifva de personer, på hvilkas utsago han stödde sin angifvelse och sitt tilltag. Sju dagar sednare eller den 24 November hade han ändtligen fått fram dessa personer och hr advokatfiskalen skulle nu bevisa, att de blifvit sjuka af bränvin köpt till 9 sk. halfstopet i mitt magasin. Denna bevisning, som endast genom en kunnig läkares undersökning och sundhetskollegii pröfning lagligen kunnat åstadkommas, utförde hr advokatfiskalen på sätt som följer. Han framdrog trenne, till frejden föga kände personer af den minst upplysta hopen, och begärde för säkerhets skull, att de måtte höras utan ed. Den ene berättade, att han för tre månader sedan och för en numera bortrest person köpt bränvia till 12 sk. Rgs halfstopet och att han, efter att hafva förtärt deraf, fått qväljningar och kräkningar, hvilket dock ej händt den numera bortreste; den andra personen, en qvinna, som i sällskap med de två karlarne smuttat bränvin, hade icke helter mått illa deraf, utan funnit det starkt och dåligt; den tredje, en enka, berättar, att hennes aflidne man, som i lifstiden staddes till dräng hos mig, men för sin begifvenhet på starka drycker skiljdes ur fjensten, klagat att han mått illa efter förtärande af mitt bränsin, något som alltid måtte vara en följd af ständigt fortsatt öfverlastande. På detta sätt ansäg sig hr advokatfiskalen tillständigt prestera bevis i en medikolegal fråga. Vid första ögonkastet tyckes det väl som om Hr och att han icke derigenom kunde ofverbevisa . mig: advokatfiskalen genom sitt åtgörande, att, utan afseende på en vettenskapsmans på vettenskapliga grun der afgifna intyg, att intet för helsan skadligt ämne fanns i det ifrågavarande bränvinet, söka bevisa motsatsen eller att folk blifvit genom förtäring deraf sjuka, endast velat spjerna emot och draga sig ur spelet, samt att han blott af trångmål och i häpenheten öfver det snöpliga slutet på sitt kemisteri, kommit på det olyckliga infallet, att påstå det folk i alla fall blifvit sjukt af det bränvin, i hvilket intet skadligt ämne kunnat upptäckas; men vid närmare påseende måste man: medgifva, att detta till utseendet okloka infall också kunnat hafva ett annat, med hufvudändamålet instämmande syfte: Ty ville man skrämma folk från att köpa Bränvin hos mig, så fanns intet kraftigare medel, än att angifva mitt bränvin för att innehålla giftiga beståndsdelar; och då detta vederlades, kunde ej heller något bättre upptänkas än att tona fram narcAnRAan om utan allt A!SCLENda nå hrän