Aftonbladet – 8 december 1843, sida 2

ARSA se huru barmen lyfte och sänkte den hvita musslinshalsduken. Ack! det var allt hvad jag vann på detta äfventyr; som begynte under så lofvande auspicier och som skulle slutas med den jämmerligaste katastrof. Då vi anländt till Pireus, smög jag mig till Agathyzza och begagnade mig af oordningen vid landstigningen, för att säga henne, huru ledsen jag var att nödgas lemna henne: hon fästade sina stoöra ögon leende på mig; men iakttog tystnad. Detta gjorde mig djerf; jag sade henneatt jag kände henne sedan länge tillbaka, att jag sett henne ifrån citadellet, att hennes bild aldrig lemnat mig, m. m. — Kände du igen mig då vi foro från Ezina? frågade hon tvärt. — I första ögonblicket! Vid detta något lifliga svar, vände sig hennes far: Agathyzza böjde sig ned för att dölja sin oro; jag bibehöll fattnipgen och mötte lugnt kap. tenens blick. Som dagen började lida till slut, gingo vi iland; jag tog farväl af kaptenen och hans dotter. Jag vandrade genom Pireus och skulle just taga af vid olivskogen, då bakom en fiskarkoja Agatbyzzas duegna kom emot mig och iförhigående sade: — Agathy, min matmor, helsar dig, vi känna dig, vi ha sett dig. ofta; var uppmärksam. Derpå gick hon utan att lemna mig tid att svara. Ifrån detta ögonblick var jag alldeles utom mig; blodet steg mig lifligt åt hufvudet, tinningarna bultade; jag hade svindel, jag var tokig Då jag kommit fram till Athen, kunde jag icke ge mig ro.på något ställe; jag skyndade till Badissas trädgårdar, der jag köpte en bukett törnrosor, myrtenqvistar, granatblommor och i midten