Aftonbladet – 8 december 1843, sida 2

plågor få utblåsa sitt gift öfver land och stads Ty hvad har ett land att hoppas af sina ansträngningar och uppoffringar i detta ändamål, så länge det är ett. brott, belagdt med frihetens förlust, att vara fattig att sakna hem och föda? Då den är en till fängelser och bojor förfallen brottsling, hvars hela fel är att han är lös och drifver omkring för att värna sig för hungersdöden? Hvad hafve vi att hoppas af ett land, der den fattige, för att på en gång undvika hunger: och fängelse, börjar arbeta, men förklaras brottslig just för det att han arbetar, ty sådan är skråordningen? — Den fattige är således förfallen till fängelse och straff, om han i hela verlden ej kan finna sysselsättning för sin arbetsvilja fastän under redligaste bemödande, endäst derför att detta bemödande icke kan visa sig verksamt till en börjanpå annat sätt, än att han drifver omkring för att söka att blifva nyttig för sig och andra. Men ham träffas af lagens boja quand meme. Ty, då det efter tusende bemödanden misslyckas honom att arbeta under en annans än sitt eget, en-fri medborgares, försvar, om han eger någon konstfärdighet och han tillgriper denna för en ärlig utkomst, äter är lagen framme, och han, som nyss var brottslig, emedän han var sysslolös, är det nu äfven emedan han årbetar. Den fattige, som tillhör. skrået, är oantastelig som lätting — men den som står utom det, den är brottslig och alltid brottslig. Här hafve vi tvenne systemer, som grundligen äta upp hvarandra, och som .dock äro alltför olyckligt ense i sina följder, att skapa brottslingar. Men om dessa institutioner äro så olycksbringande, så måste de hafva utgått från falska grunder. Låtom oss tillse hur härmed hänger samman. Lagstiftaren måste hafva föreställt sig, att bland det stora antalet lösdrifvare, måste en betydlig-andel utgöras af dylika, som af idel Jättja undandraga sig både att arbeta :och att till samhället utgöra den antagna koöntributionen — och som af lättjan lära sig brott, hvilka böra förekommas. Dennågrund kan icke helt och hället förkastas, men byggnaden, som är uppförd derå, så mycket mer. Ty om man i stället att låta detta blifva samhällets sak,. och i stället att beröfva den stackars lättingen sin frihet och insätta honom i brottens högskolor, fängelserna, endast deraf gjorde en kommunalangelägenhet, så skulle utan kostnad : för staten, på samma väg som brottslingen invandrat, hvarje församling lätt kunna fösa hvarje lösdrifvare utom sinå gränsor i den närmast liggande, och denna vidare i en annan, tills han slutligen återkomme i den församling dit han hörer, hvilken borde kunna åläggas att forcera den late kringstrykaren till arbete. Som en dylik vandringsman gjort det till sitt yrke att gå till fots, så vore äfven hvarje kostnad för häst och åkdon öfverflödig. Hur lätt skulle icke på detta sätt hvarje församling kunna freda sig för lösdrifvare! Hvad beträffar åter, att en lösdrifvare är en presumerad : brottsling, att man anser honom såsom en för allmänna säkerheten, vådlig person, så är denna åsigt ingenting annat än falsk rätt och slätt. Ty det är ett brott mot samhällsrätten; och sannerligen icke det minsta, för hvars följder ingen vet gränsorna, att straffa en person på förhand för de brott, dem han möjligen kan komma att begå. Hvad åter skråförfattningen beträffar, så är det sagdt, att samhället genom antagna konstprof velat försäkra sig om redbar och ändamålsenlig arbetsförmåga. Men det har ofta blifvit visadt hurw illusoriska dessa konstexamina äro, och huru de fullkomligt utesluta all täfian, huru de lägga band på det fria konstsinnet; hvilket strypsystem de innebära, att idtet mera derom är att tillägga. Läsaren torde finna, att -ofvanstående stycke innehåller en hel bop mera sundt förnuft än man förut mången gång kunnat träffa i en hel packaaf Biet. Det bör likväl anmärkas, att biets Redaktion i inledningen till denna artikel förklarat, att den icke i allo kan instämma med Insändareny och det vore derföre intressant, att få höra Biets bestämda förklaring, hvad Redaktionen tänker om det här citerade stycket serskildt.. Det behöfves icke upptaga mer än en rad, att derom tillkännagifva sin mening, och så mycket tyckes Biet kunna kosta på sina läsare, då frågan är en af dagens mest vigtiga. I sjelfva verket, man må föröfrigt hysa hvilka åsigter som helst, så varder den dagen väl snart kommande, då det här vidrörda bedröfliga förhållandet — det yttersta resultatet af det konservativa, systemets fortsättning — och afvogbeten mot reformerna, måste med mera allvar blifva föremål för statsmakternas uppmärksambet, nemligen på det viset, att man går. till roten af orsakerna. Medan de gamla närings-, polisoch beskattnings-lagarna påstå, ökar sig brottens antal för hvarje år till den grad, att utgifterna för fångars underhåll och skjutsande under sistlidne året med omkring 400,000 Rdr: riksgälds lära öfverskridit det beräknade statsanslaget, ehuru dettaär öfver en balf million-s: m.; och likväl, huru litet: är man-böjd att tänka. på de verkliga anlednin-garna! lnsändaren i Biet har vidrört ett par af dessa med. en. frimodighet, som: hedrar honom, och det må äfven föras Biet till godo i räkning, att det meddelat densamma, men det är äfven nödigt för Red:s egen skull, att den sjelf uttalar sitt omdöme. pir Men om Biet genom denna insända uppsats för-irrat sig litet inpå det liberala och reform vännernas gebiet, så har det i stället så mycket bättretagit sin skada igen genom ett par andra artiklar. Uti denna dagens numnfer.debiteras nemligen i en annan insänd artikel. — alltid insändt — en bastant osanning -på Aftonbladets räkning, genom den skamlösa uppgiften, att A. B. kallat alla embetsoch tjenstemän, verldsliga och andliga utan 1 Tros AP Lr aan