Aftonbladet – 8 december 1843, sida 2

munterhet förekom verkligen något tanklös mid bland de gräfvar och ruiner, stora scener och sto ra minnen, som omgåfvo Oss. Efter måltiden, som här intages kl. 4 på efter middagen, gingo vi-upp i citadellet. Slumpen gjor le att vi kommo att taga den gatan. der Aga hyzza bodde; slumpen ville ännu ytterligare at Agathyzza emot vanan vid denna. timma skull vefinna sig på trappan, som förde till husets plattorm. Träffad af hennes skönhet hade min kamat den abetänksamheten;att helsa på henne; deta var att fela emot. landets bruk; ÅAgathyzza odnade ända, upp till öronen och flydde som et! krämdt rådjurs Hänförd, af denna jovialiska munerhet, som likt en yra fattat oss, uppgaf min,una kamrat ett högt gapskratt, då han såg henne ly; jag bleknade, jag, tystade munnen, på honom: nin plågoande gick sin. väg, — Från detta ögonvliek visste jag, att min kärlek var: förskräcklig! omprometterad, -— men likväl förlorade jag icce modet. Då natten inbröt stack jag mina pistoer på. mig, tillsade min grekiska; betjent att följ: mig på afstånd och vandrade in i denna labyrint af små trånga och mörka gator. Jag anländer till Agathyzzas port, Jag stannar ett ögonblick, jag lyssnar, jag bultar på, man öppnar. — Du bar bedragit mig, du har skrattat åt min dårskap, gå. ag vill icke se dig merl, Jag darrade tillbaks för denne åskande apostrof. Då den första häftigheten brusat ut, hoppade: ag att lugna henne; jag ville rättfärdiga mig, Pt vad, jag bönföll; vreden tillvexte ständigt och yV!ade sig mera botande i hennes blickar! — Gå!