Aftonbladet – 4 december 1843, sida 2

sällar, som ville klifva opp till magt och regering. Sparta hade väl ett slags konungar; men de voro blott dockor åt dem, som förstodo leda massorna. Lyckliga folk! De skröto af sin frihet; men blefvo rof för den första kloka inkräktare, och så förslafoade, all Man nu mera der ute i ödemarkerna ej vet, hvar all deras herrlighet stått. — Då samma Bengt Skytte en annan gång talade om adelns afskaffande, svarade Karl Gustaf: jag har dock hört, alt salig konung Gustaf Adolf en gång sagt: x ett land utan adel Dblifver konungen anlingen allt eller vintet; enväldig, om han har förmåga dertill, eller folkets gäck, om han är en lappare. Derföre måste ädel finnas såsom vågbalk mellan konung och folk. Sådan var den ställning, Karl Gustaf som konung intog i förhållande till sina fordna anhängare och loftalare bland folkpartiet under drottning Kristinas tid. Orsaken till denna förändring var följande. Karl Gustaf trodde sig märka, att Bengt Skytte, Messenius, Terserus med flera, hvilka, så länge drottning Kristina satt vid styret, tadlade hennes regering, men deremot berömde och prisade honom, tronföljaren, han trodde sig nemligen märka, att detta skedde icke så mycket af tillgifvenhet och förtroende för hans eZen Person, utan fast mer i afsigt att skjuta honom framför sig och genom honom åstadkomma en rubbning i det bestående samt en villervalla, under hvilken de kunde, med åsidosättande af både regenten och tronföljaren, förbereda sitt åsyftade folkvälde. Denna Karl Gustafs öfvertygelse jemte den omständigheten, att han numera sjelf blifvit konung, var det, som helt och hållet ändrade hans förhållande till folkpartiet. . Med samma allvar och kraft afvisade han fåväldets försök. Den adlade professor Vexionius Gyldenstolpe i Abo hade i statsvetenskapen utgifvit en lärobok, hvari han påstod: al riksdrotscn vore en slags vice konung, hvilken borde er