ket af sammanstötningen faltade konungen tag : gallionen och böll sig der fasthängande till des: besättningen bjelpte honom och likaledes Schlip: penbach opp på fartyget. Sent om qvällen efte detta äfventyr återkom han till Kronenborg. Betjenten, som framför honom bar facklan, tyckte att denna icke brann nog klart, och slog hennt derföre mot några i porthvalfvet stående tunnor andra säga vagnar. Dessa voro fullpackade med krut. Några kringstående personer sprungo til och släckte de på krutkärlen fallna gnistorna, och konungen ryckte facklan ur betjentens hand och lyste sig dermed sjelf upp till slottet. — Någr: veckor efteråt sökte holländska och danska flottorna att instänga den svenska i Landskronas bamn. En dag, då sundet betäcktes af tjocka dimmor, lät konungen, beledsagad af Terlon, uti en liten båt ro sig ut emot fiendtliga flottorna. Töcknet var så starkt, att man ej kunde:skönjg dessa fartyg, fastän båten kommit dem så nära, att man derifrån tydligt förnam de talandes röster. Men i ett ögonblick skingrades dimman och båten upptäcktes. Denne ilade nu med äggad rodd emot stranden, derunder likväl förföljd af skott från de fiendtliga skeppen. Lyckligtvis skedde ingen annan skada, än att konungen och Terlon öfverstänktes af vatten, som uppkastades af de å ömse sidor båten nedslående kulorna. Just under dessa farliga ögonblick sade Karl Gustaf, skämtande: det vore rätt märkvärdigt, om historien framdeles skulle komma att berätta, huru här i sundet ett franskt sändebud blifvit frår svenska konungens sida bortsopadt af en kanon kula. Terlon svarade: saken blefve än märkvärdigare, om kanonkulan toge med sig både ko