Aftonbladet – 2 december 1843, sida 1

eringsBgatan och JaCYoDSKTaNE, I LEMGRES vVId NOPTIaRUSK JF 58 vid Röda Slussgatan. ANNONSER emottagas i för NON EET NG NAS RANA EE Ae AE sn OAS DA BED TEET STA han hade utgifvit en skrift Om fjerde bönens utläggning, hvilken förkastade den i vår Kateches förekommande Lutberska tolkningen af samma bön, förklarade, att, fastän i skriften åtskilligt förekommer, som icke kunde af Konsistorium gillas, dock någon för författarens befordringsrätt menlig påföljd icke lagligen kunde ega rum förr, än åtal enligt Tryckfrihetsordningen i föreskrifven ordning skett mot den utgifna skriften och densamma blifvit förklarad vara mot berörde förordning stridande. Och Eders Kongl. Majestät stadfäste genom utslag af den 47 Mars 4844 denna Konsistorii förklaring. I öfverensstämmelse med ofvannämnde Grundlag stadgar äfven 4 kap. 2 S Kyrkolagen: Gör det någon (neml. upptänker och utsprider några villfarande meningar, Guds församling dermed att bekymra eller förargan) och uppå föregången allvarlig förmaning sig icke rättar, vare, efter laga Ransakning och Dom, räknad för en affällning. Alltså först efter laga ransakning och dom. Men mot mig har intet åtal, långt mindre någon rannsakning och dom, egt rum. Ohördan har jag icke allenast blifvit besvärad med svåra beskyllningar, som alltid måste vara smärtande, helst när de ske af förmän, utan :ock dertill frånkänd de rättigheter i befordringsväg, dem lagen tillförsäkrat hvarje oförvitlig prestman. Förutsatt således, att Stads-konsistorium hade till alla delar rätt i sina beskyllningar emot mig, så har det dock, såsom häraf ovedersägligt synes, förfarit orätt i tillämpningen af den lag, som anbefaller Konsistorierne, att de icke blott med all uppmärksamhet skola tillse, det de för den Svenska församlingen antagna Symboliska Böckerna noggrannt följas, utan ock vid förordnande af de tjenstemän, som skola undervisa ungdomen och menigheten, hafva afseende på dem, som icke utmärka sig genom grundsatser eller meningar, under hvad namn de vara må, hvilka äro stridande mot den rena Evangeliska läran (Kongl. CirkulärBr. d. 27 Dec. 4799), — det hufvudargument man mot mig åberopat — enär lagen för det första omöjligt kan hafva inrymt Konsistorium någon domsrättighet öfver Lärans renhet, som är i strid med förut åberopade grundlagar, och för det andra ännu långt mindre hafva tillstadt det att kränka den rättigket, som lagen tillerkänner hvarje Svensk medborgare utan undantag, att icke dömas ohörd. Anmärkningsvärdt och föga vittnande om det nit för Lärans renhet, som Stads-konsistorium i sitt förslags-protokoll låter -påskina, måste det äfven förekomma, att, derest mina skrifter skola vara af en så vådlig beskaffenhet för Kyrkan, likväl under den tid af öfver halftannat år, som mina Grunddrag af den Christliga Sedeläran varit synliga, och af öfver ett halft år, sedan min Granskning af den Evangeliska Lutherska TrosIbekännelsens förnämsta Lärostycken utkom, likväl intet åtal mot desamma skett, långt mindre något försök att vederlägga dem. Jag hoppas härmed inför Eders Majestät såsom lagarnes och religionens högsta väktare, hafva andragit skäl nog, för att söka ändring i det ifrågavarande förslaget. Men, då Stockholms stads Konsistorium mot mig låberopat i synnerhet min sistnämnda sednast utgifna skrift såsom stridande mot vår Kyrkas an tagna lära, tror jag mig, utan att vilja i öfrigt besvära Eders Majestät med theologiska stridspunkter, likväl icke böra underlåta att fästa Eders Majestäts höga uppmärksamhet på en principfråga. När våra lagar förbinda hvarje civil och ännu långt mer hvarje ecclesiastik tjensteman till den Evangelisk-Lutherska lärans bekännelse i enlighet med Upsala mötes beslut af 4593 och de Symboliska Böckerna, blir frågan, huru dessa Symboliska Böcker skola anses och hvilken bindande kraft man skall tillerkänna dem. Är det protestantismens anda, man härigenom velat värna? eller är det det 46:e århundradets lärodogmer, man velat fasthålla? En grundregel för all to!kning, såväl af kyrkliga bandlingar som af borgerliga, måste, enligt min tanke, vara, att taga hvarje dokument sådant det gifves och göra sig förtrogen med dess anda och syfte. En bland de ledande grundsatserna vid vår kyrkas reformation var Bibelordets återställande i dess renhet, såsom det enda giltiga rättesnöret för hvad vi lära och tro skola. Till den. ändan förkastades a!lt, som såsom tillägg eller förklaring ville ställa sig ölver eller bredvid den Hel Skrifts ord, all tradition, alla påfliga dekreter och mötens beslut, så att man, med all aktning för deras värde i öfrigt, dock ställde den Hel. Skrift fri öfver dem, såsom den enda gällande normen. I denna anda äro våra Symboliska Böcker affattade. Så angelägen är Åuzsburgiska Bekännelsen att vindicera den Hel. Ikåt af sammanstätnincen faltade konunosen tar I