Aftonbladet – 30 november 1843, sida 2

— Om ni vill att jag skall säga min tanka, min vän, så tror jag inte att han kommer tillbaka i dag. Man har så mycket att säga hvarundra efter en skiljsmessa. — Före vill ni säga. — Ack, ni tror mig icke; följderna skola dock visa er att jag har rätt. — O, min fru! det är förskräckligt! Hon började gråta; grefvinnan hyste för henne ett djupt medlidande; detta är ofta det enda, som återstår åldriga själar. — Plåga er inte på detta sätt, Eugenie; det skall nog ta slut en gång. — Ni tror att han icke kommer tillbaka; men imedlertid måste väl fru de Vilmorin komma hem till sitt. — Hon har nog förutsett allt. Och kanske hafva de möjligtvis skridit till någon ytterlighet; på det sött sakerna nu stå, kan ni vänta allt. — Hvad är att göra, o Gud! hvad är att göra! — Ni bör först skicka till fru Vilmorin och fråga efter om bon är hemma och när hon kommer tillbaka. Elter scenen hemma hos er, bör hennes man förmoda, att hon och ni äro de bästa vänner i verlder. Betjenten, som fick befallning att uträtta detta ärende, återförde det svar, att markisinnan var bos sin syster i Luciennes och skulle qvarblifva der till följande dagen. — Då måste ni vänta till i morgon, sade grefvinnan; eller tror ni det blir bättre, att jag förer er till Auteuil? — Min man skall aldrig förlåta mig det. — Då måste hi vänta. Tiden förflöt och midnatten instundade. — Jag måste fara hem, min grefvinna; jag kan icke räkna på att se honom åter i afton och jag kan icke heller lemna mina barn så länge utan min vård. Jag skall bedja; det är af Gud jag väntar hjelp och stöd! — Jog skall följa er, Eugenie; jag är önnu inte så gammal, att jag fruktar vaka en nett. De satte sig upp i vagnen, och under vägen såg Eugenie oupphörligt ut genom vagnsfönstret; öfverallt trodde hon sig se sin man. — Ack hvad jag beklagar dig, arma varelse,