Aftonbladet – 30 november 1843, sida 2

tution till oupplöslighet under klereciets öfverherrskap. Hufvudtanken blir, att det med äktenskapsinrättningen, lika litet som med religionen sjelf och allt annat, skall få vara frågan om Menviskornas egna välgång, lycka eller ens sedlighet, då denna förstås såsom ett verkligen sedligt tillstånd i individernas själar och hjertan; utan hela saken skall bestå uti ett läggande under kyrkans ok. Hvad klereciet kallar rent, det skall ock hållas för att så vara, sedan det väl fått presterlig välsignelse på sig, det må för öfrigt till sin inre beskaffenhet befinna sig hurudant som helst. Och om det är lyckligt, eller ej, för personerna — hvad betyder det, hvad angår det kyrkan eller staten? Icke äro kyrkan och staten till för menniskornas bästa. Att yrka en sådan lära, är ju, menar men, tydligen egoism? Dylikt kan ej innefatta annat, än den gröfsta materiatism, oaktadt vi hafva andens bästa och själens renhet till syftemål. et är blott en falsk liberal abstraktion, som ligger till grund för den tanken, att kyrkan, likasom staten, böra hafva annat ändamål, än att göra feta kyrkliga prebenden till belöning för politisk ultraroyalism hvarefter de belönades pligtskyldiga tacksamhet skall vara att gå sina herrar tillhanda under alla deras goda afsigter emot sina gensträfviga, inbilska undersåtare, samt i sin ordning hålla det lägre presterskapet i tukt och lydnad, så att det hela blir ett väl smordt politiskt machineri. Yrkandet af den sattsen, att de kyrkliga embetsbröderna böra i främsta rummet taga menniskornas (undersåtarnes) sanna väl i betraktande, utom af christendom, äfven af det skäl, att det är genom desses bidrag och af desses grundegendom de aflönas, utgör endast en ny, oerhörd materialism i åsigter. Deremot: de andlige förmännens, biskopparnes egenskap, att halva i synnerhet allt sitt kroppsliga och timliga tillståndt i godt, rikt, fett och förträffligt skick, sådant innebär ej det ringaste materiella hos dem: de äro lika andlige för det. Ty det är besynnerligt, huru allt köttsligt antar en ny natur, allenast det kommer i kyrkliga händer. De andlige fäderne kunna omöjligen begå något köttsligt, huru som helst de bära sig åt. Vi skulle derpå kunna framdraga de mest lysande exempel, äfven ibland våre högste helige, om vi blott ville. Men detbeböfs icke, då hvar och en känner dem. Slutsaltsen blir, enligt Ziemessen och den skicklige biinsändarens lära, att: vi sannerligen gå förderf och olycka till mötes, derest vi låta någonting rubbas i den episkopala inrättningen, i denna p vår kyrkas glanspunkir; och lika förskräckligt, om ej ännu värre, skulle det vara, om vi läte den genom 418410 års författning öppnade banan till äktenskapets möjliga reform, så att individernas fria vilja finge något mera att säga, fullfölj:s ända till den obyggliga grad, att omsider kanske Klereciets vidrörande icke komme att utgöra sjelfva kännetecknet för hvad här är rent, eller orent, utan detta i stället blefve bestämdt genom hvad i sjelfva verket till sitt väsende så är, eller icke.