Aftonbladet – 27 november 1843, sida 2

någon skall ångra sig på sin yttersta bädd, så är det vid minnet af sin mor. Hon, denna för det yttre ögat osynliga fantom, innehåller den starkaste, fast hemlighetsfullaste kraft i naturen till imenniskans förbättring, om möjligt. Det tyckes, som vore det nu modrens afsigt att föda sitt barn himmelen, efter hon en gång förut har födt det för jorden. — Ett är säkert: sällan glömmer någon sin far; men aldrig sin mor. Vi återvända till Aimå Martin och hans bok. För att Qvinnan skall kunna förädla oss, skal! kunna förbättra generationerna både i samtid och :efterverld genom den kroppsliga och andliga ledningen af barsets begynnelseår; är det första angeligna, det oumgängliga vilkoret, att hon sjelf i samhället skall stå högt i värde: högt i sedlig ädelhet, som i lycka: högt i ren och sann frihet, lefter Guds och skapelsens, religionens och förnuftets sammanstämmande mening. Aimåö Martin uppställer derföre såsom hufvudgrundsatts: Civilisationen finnes blott i äktenskapet. Naturen, anmärker han (sid. 44), bar velat, att den sanna kärleken, bland alla känslor den mest uteslutande, jskulle utgöra odlingens enda möjliga grundval. Denna känsla, lik en gudomlig bemedlare, inbjuder alla menniskor till en enkel och okonstlad tefnad, fri på en gång från lättja, veklighet och iråa lidelser. Allt är likstämmighet, alt är sällIhet i det förtroliga band, som förenar tvänne unIga makar. Mannen, lycklig genom sin hustru, ikänner sina förmögenheter tiliväxa med sina pligiter; han vårdar de yttre anzgelägenheterna, deltager i medborgarens värf, odlar sin jord eller gör sig nyttig för staten. Hustrun, mera indragen, ombesörjer husets ordning; bon herrskar der ötiver sin man, hon utbreder der glädjen midt unIder ordningen och öfverflödet. Båda, slutligen, se sig på nytt upplefva i sina barn, som likt en krans omgifva deras bord, och, under exemplets linflytelse, lofva att föreviga deras dygder. Längre fram uppställer ban en satts, som torde låta Iparadox, men imedlertid väl tål att tänka på för historici: från qvinnans välde öfver mannen, ifrån modrens välde öfver barnet, bar det Euroipeiska samfundet helt och hållet utsått. Och han slutar detta kapitel med följande anmärkning: långt ifrån således, att förbjuda ungdomen käreken, ville jag uppfostra densamma för denna I känsla; jag skulle göra den till dygdens mål och belöning. Mina lärjungar skulle veta, att endast själens egenskaper kunna göra oss värdiga att älska och blifva älskade: att kärleken blott är ett Isträfvande efter det sköna, att dess drömmar blot! äro en uppenbarelse af det oändliga: att själen, genom att fästa sig vid ideala fullkomligheter, hänvisar oss till de enda föremål, den evigt kan älska: med ett ord, att det städse är en moralisk sköthet, som verkar på oss, äfven i den yttre skönheten. Och till stöd för denna tanka skulle ljag visa, huru de vanligaste ansigten förskönas under en ädel känslas ingifvelse, och de fullkomligaste anleten förnedras under intrycket af en låg och ondskefull lidelse. Och jag skulle deraf sluta, särdeles hvad qvinnan beträffar, att en sann jåtrå att behaga bör pryda själen förr än kroppen, ,emedan det är själen, som fullkomnar allt. Vi hafva i det föregående anmärkt hvar BRousIseau stadnade på sin bana, och Aime Martin jyidtog: vi skola nu se hvar Aim Martin stadar och hvad som här ännu återstår ati fylla. Grundtanken för hela den framställning, hvarur hans systems utveckling framgår, består i den anförda sattsen, att Civilisatiooen endast finnes i Äktenskapet. Aimå : Martin bar icke definierat ihvad han förstår med detta ord, eller serskildt sagt, hvilka vilkor han fäster vid förhållandet jemellan man och qvinna, för att det skall vara läktenskap. Likväl bar han i sarama kapitel tydligt tillkännagifvit, att han talar om ett tillstånd lemellan makarne, der sann kärlek 1lefver, och hvilken utgör odlingens enda möjliga grundval, I befrisnde menniskan från lättja, veklighet och råa I lidelser. Straxt derefter skildrar han likstämmigI heten emellan makar och ett deras förtroliga band, Ihvari allt är sällhet. Af Aime Martins framI ställning i öfrigt, hela boken igenom, framgår lockså såsom ovedersäglig nödvändighet, att han måste förutsätta denna sanna kärlek, denna likIstäm nighet, för att allt det sedliga, goda och lyckliga för mannen och qvinnan skall följa, bvarfom hän ständigt talar, och hvarigenom endast ICivilisationen är till, efter hans egna, ganska rikItiga ord. Så fort man derföre finner personer, emellan hvilka denna sanna kärlek och likstämmighet verkligen icke är till. så följer klart, alt Ideras ömsesidiga tillstånd icke är ett sådant, Isom Aime Martin uppgifver vara odlingens enda I möjliga grundval, och det tillstånd, hvari civilisationen endast är: personernas sammanvaro må för funt höna hvad n4mMmNn som halct