Aftonbladet – 27 november 1843, sida 2

och vår olycka vore afgjord. Det första ångren skulle döda förtroendet, och förtroendet är kärlekens stöd. Detta allt har jag under dessa dagar noga afvägt och derföre — j28 upprepar det, måste vi skiljas. — Huru, Leopoldine! vi se hvarandra i dag och morgondagen skall förflyt2, och sedan dagar och veckor och månader och år, och vi skola icke träffas mer! Ni vill att jag beröfvar mitt lif hvad som utgör dess sällhet, dess enda sysselsättning och att jag förblifver ensam med mina minnen, som döda mig? — Ni blir icke den enda uppoffrande, min vän. — O, detta är ännu förfärligare. Jag skulle oupphörligt se framför mig ett offer, som lider af min sorg och af sin egen, och jag skall icke ha ett uppmuntrande ord att skänka, icke ett hopp, intet! O, jag föredrager döden framför ett dylikt lif. —— Döden! ja, min vän, döden. Ol han är vår verkliga vän, det är han som sträcker armarna mot oss, då allt i verlden öfverger Oss, — Leopoldine, hvarföre kunna vi icke dö tillsammans? — Ni bör icke dö, min vän, ni är nödvändig för edra barn. Jag är fri; ingenting hindrar mig att sluta min smärta. . — I bimlens namn! hvad hör Jag för ord? — Ingenting annat, än hvad ni sjelf väntade. — OQO! ja, Jag gissar nu allt, denna köld, denna enslighet, denna drägt. ... Ni vill ta lifvet af er! — Och om så vore? — Ni begår dervid blott ett fel, det att icke låta mig dela det öde ni valt.