Aftonbladet – 27 november 1843, sida 2

vat, för hvilket han vid instundande bösteting komner att svara. OM QVINNANS BETYDELSE, IYPT (Slut fr. Fredagsbl.) Af det sista gången dnlförda torde vi då utan vårighet finna, att Qvinnans rol i verlden icke, såsom reången trott, är mannens underlägsen. Den anken vilja vi välicke underskrifva, att hon utgör jelfva den styrande principen, ehuru vi anfört nåsot, som talar derför. Mannen skrifver förordvingarne: qvinnan, modren, är oftast (genom riktningen hon gifver sitt barn ifrån lefnadens början) len, som gör, att vi efterlefva elier öfverträda örordningarne. Alltså: lagen är genom mannen; nen blir utaf genom qvinnan. Mannen förer värdet, det är sant: men hälderna berätta, att let oftast skelt för qvinnans skull, på hennes vink, för hennes räkning. Hurn det en gång san komma att cå för 0ss 1 himmelen, det få vi ;ex, sade en filosof; men på jorden rezcrar qvinnan. Detta är också hvarken mer eller mindre in sjelfva skapelsens intention. Mythen om Gia, Cybele, Demeter, säger oss det. Jorden är den jvinliga prineipens bem och rike. Sjelfva begreppet Jord, Planet, utgör, astronomiskt och filosofiskt attadt, det qvinliga elementet i solsystemet. Ar det underligt då, om det individuella fenomenet häraf, uppträdande i measkligheten såsom den person vi kalla Qvinn2, skulle vara det herrskande elementet på jorden, när planeten sjelf just utgör det qvinliga i stort taget? Qvinnan styr, aemligt eller uppenbart; med ord eller utan ord; med skäl, eller utan skäl. Hon gör det som slafvinna, elier som drottning. Bokstafslagen, den tryckta, står på domstolsbordet eller på bokhyllan; men den lefvande lagen, den tryckande, står skrifven i qvinnoögat, Skönheten herrskar; den styr som allramest, när den icke befaller. Allt detta må vara. Vi nöja oss med den tankan, att, om qvinnan också icke utgör sjelfva det af naturen regerande på jorden, så är dock bennes vist så stor för samhället, civilisationen, samtiden och allramest efterveriden, att försummelsen af hennes bildning ej allenast blir ett brott emot henne, utan den största oklokhet emot oss alla. Hon står i betydelse och värde åtminstone fullt jemnhögt med mannen: det är en sats, som ingen hädanefter skall behöfva efterskänka, om han också lemnar bort det öfverskott, vissa filosofiska och mythiska systemer tillerkänna den feminina principen. Om någon frågar oss, huru kommer det till, att här så mycket talas om hvad modren skall uträtta för barnet, att bon, enligt Aime Martin är barnets första lärare 0. s. v., då likväl fadren ju måste vara den, som skell gifva den egentliga upp!ostran efteråt, besörja lärare, bekosta lefnaden m. m? så svara vi blott gerom att hänvisa hvar och en till sin egen första historia, sina första, sina käraste år. Att nedsätta fadrens vigt och värde, kan icke falla oss in. Men vi tala nu om modren. Vi önska uppmärksamheten väckt på ett alltför mycket glömdt, ett orättvist försummadt. Ett barn, som har en mor, har, enligt naturen, henne under sin lefnads första tid ensam vid sin sida. Den yttre vård, den styrka, hon gifver sitt barns kropp under dess första begynnelseår, lägger grunden för hela dess lefnads fysiska helsa, eller svaghet. Men barnets själ är hufvudsaken. Den får på sin ännu tomma duk af Medren sina första bilder målade, sina första tankar: de, som aldrig förgå, huru än de kunna öfverröstas. 5Sedan kommer Fadren med läraren ofvanpå. Derefter kommer Samhället med lagarne och bibliothekerna. Småningom .. frestelser, brott, fasor .. eller .. lycka, välgång, öfverflöd .. gråt, skratt: lappri. Sist kommer ålderdomen. Före döden vaknar barnet upp i själen: vid den gamles säng inställer sig nu ånyo modrens bild. Säll då den, som med glädje kan se på denna bild: kan se sig likasom sluten i modersfamnen igen, som ett barn: med hvita lockar, i stället för med ljusa. Men olycklig den brottsling, som rysande vänder sig bort mot väggen, för att undfiy Modrens åsyn vid sängkanten och den fråga hon tyckes söra: hvad har det blifvit af dig?, Elier kanske ännu rättare sagdt: Lycklig den! Tyom ETEOKLES UDE SAS NNISA ONE väg nrg se RKO ETS ES ATEN UNS SSE STARIS AS CIS ARE Fn ants