Aftonbladet – 25 november 1843, sida 1

— OO, min Gud! det är förskräckligt! -— Ja, min fru, det är förskräckligt! och n bäfvar tillbaka för en dylik tafla, Men jag! jar olyckliga qvinna, olyckliga moder, oskyldig i alll detta, Jag som lidit så mycket och som icke bheklagat mig, som endast Uppoffrat mig, har jag icke rätt att af er begära mina barns faders lif? — Hans lif min fru -.. jag skall gifva mitt eget för att rädda det! Victor, som dittills suttit likt en drömmande steg nu upp och gick till dörren. oo — Stanna, min vän, Jag bönfaller derom! — Jag kan icke, min fru; ni låter mig här spela en löjlig rol. Jag kan icke dröja qvar under en dylik konversation. Oaktadt mina anmärkningar har ni velat begynna den; sluta den då, jag lemnar åt er platsen. — Ni skall icke gå; ni skall höra till slut det som min ömhet för er ingifvit mig; ni skall finna att fru markisinnan icke har något skäl att beklaga sig öfver mig; hon skall sjelf önska att ni stannar qvar. Är det icke nödvändigt att allt detta en gång blir afgjordt? Leopoldine gjorde ett tecken till bifall; Victor satte sig. . — Men hvad fordrar ni då, min fru? återtog markisinnan med qväfd röst. — Jag fordrar, att ni afstår från er kärlek. Jag fordrar framförallt att ni förskonar oss för en förfärlig framtid, att ni upphör att träffa min man; jag ber er att ni i er ordning för hans skull underkastar er ett sorgfullt lif; jag begär icke mer än jag sjelf gjort, min ffu. Och tro icke det är för att triumfera öfver er, som jag fordrar detta. Ack! jag vet alltför väl hvilket öde som väntar;