Aftonbladet – 24 november 1843, sida 2

OM QVINNANS BETYDELSE, (Forts. fr. gårdagsbl.) De störste män hafva kommit till den öfvertygelsen, att ett tidehvarfs reform, om den skall blifva grundlig och djup, måste utgå ifrån barnuppfostran. Hvad ett lands ungdom blir, det blir en dag hela det landets folk. Rousseau skre! Emil. Och han vände sig med sina paradoxer, framför allt till qvinnan. Vi måste se allt detta i sammanhang med det öfriga i tiden, då ban uppträdde, för att finna på hvad sätt han till efterföljd elektriserat andre skriftställare, bland hvilkes antal Aimåö Martin räknar sig. Vi skola låta denne sjelf tala om Rousseau: Ond var den tid, som bär namn af Ludvig XV:s sekel: en konung utan makt, en Ådel utan värde, ett Presterskap utan dygd; regentskapets slappa seder blandade med medeltidens götiska fördomar; hela feodalstammar i guldsmidda drägter; prinsar, hertigar, markiser, adelsmän, hvilka alla gjorde sedeförderfyet till en konst och utsväfning till en förtjenst: ädlingar med Guds, och tänkare med Diderots Nåde: lättsinniga, tokiga bufvuden, bvilka läste Encyclopedien, likasom dess granskare, utan att begripa den; fikande efter djupsinniga tankar, och tagande sin tillflygt till fritänkeri i stöd af Voltaires eller grefve de Voisenons tokroligheter! Sådan var den tid, då Rousseau uppträdde. Nedom denna guldsmidda hop fans ett folk, som betraktade: man hade glömt det der nere, på gatan, och likväl betraktade det, roande sig åt detta stora skådespel, hvars handlande personer, hastigt afklädde sina jernrustningar och feodala sköldemärken, började synas tillhöra en mindre ren och mindre fruktansvärd stam. Nedböjdt under tyngden af sin långa träldom, hade detta folk förblifvit halfrått i civilisationens, okunnigt i lärdomens, torftig i öfverflödets sköte. Det hade icke blifvit undervisadt hvarken om sina rätligheter cller om sina pligter ; och det:stod framför sina herrar såsom ett lejon framför sitt rof, fritt i sin kraft, och i sin vildhet., Och hvad satte väl makten emot dessa öfyerhängande faror? hvar fans den lagstiftning, som borde skydda medborgaren? och den evangeliska kult, som borde omskapa sederna? Makten tänkte icke på någon hjelp; den fortgick sin vanliga YJäng, utan att erinra sig framtiden, utan all MiNNAs folket; den betjenade. sig af Bastillen mot adeln, af Sorbonne mot tänkarne, och hade hvarken styrka att ändra de under tidens framsteg ännu barbariska lagarne, eller väcka dess lärare, dåraktigt upptagne af Pariserhalgonets underverk i sjelfva Encyclopedisternes närvaro., En man, en enda man tänkte då På landets fram tid: denna man var icke en gång fransos; han var son af en fattig , urmakare i Geneve, och hans namn — Rousseau. Fostrad af Plutarch, Bepublikan till sina af Evangelium mildrade tänkesätt, hade hans nöd bragt honom nära folket, hans stolthet aflägsnat honom från de store. Upprörd af den allmänna förslappningen, fattade han en af dessa fruktbara ideer, vid hvilka, genom omärkliga trådar, mensklighetens öde är fästadl. Hans ändamål Var, att gifva medborgare åt fäderneslandet; han SYnes blott tänka på att gifva mödrar åt yåra barn. Modersmjölken skall blifva. Frihetens mjölk. Döljande Frankrikes omskapning under en afskild uppfostrans slöja, undanför han sin lärjunge fån alla en allmän uppfostrans lögner: i denna vidsträckta plan, der man blott ser ett barn och dess lärare, omfattar Rousseaus snille allt, som kan bilda ett stort folk: han vet, all en individuell frihels ideer förr eller scdnare blifva nationalfriheten. I det han uppfostrar en menniska, tänker han på att dana en nation. Och hvilken blir denna stora hvälfnings driffjäde r yuidt under så mycken förändring, hvem vägar väl r?