Aftonbladet – 24 november 1843, sida 2

are — Hjortsberg, som fordom utförde Stolpes oll — faller af sig sjelft, men i den sfer, som han tillhör, fyllde han sin plats med heder, och idagalade i flera momenter en värma i sitt spel, som eljest ej är honom egen; hit räkna vi isynnerhet hans scener med Tegel. — Hr Wennbom — Bjelke — har visserligen svårt att gifva sig en aristokratisk air, och rococcodrägten borde ban ikläda sig så sällan som möjligt; imedlertid böra vi erkänna att han gjorde af sin roll allt, hvad hans individualitet tillät honom alt görå af den, och äfven han hade ganska lyckliga ögonylick. — Fruarne Almlöf (Anna Gyllenstjerna) och Hjortsberg (Stina) gåfvo sina partier väl, ehuru den näsvisa fröken, isynnerhet i de första scenerna, föreföll oss något för hög och allvarsam. — Hr Sundberg gjorde sitt bästa och förtjenar beröm, och billigtvis kan man ej anklaga honom, om hans Gustaf Adolph ej förverkligade det idealiska begrepp, man skapar sig om det unga nordiska lejonet. Med all aktning för Gustaf den 5:djes minne, torde man likväl kunna föreslå en liten manöver med teatersaxen på de alltför långa harangerna, hvarigenom pjesen skulle vinna betydligt i scenisk användbarhet, och då de ryktbara Upsalakistorna ej lära innehålla några ordres i detta afseende, vore det väl ej olämpligt, om vederbörande på eget bevåg skredo till denna nödvändiga åtgärd. Då en exposå af Hr Sätherbergs vackra epilog redan förekommit i en föregående nummer af bladet; så yttra vi endast några ord om musiken. Epilogen föregicks närmast af Kraus förträffliga och i Glucks anda hållna ouverture till Dido och Eneas; äfven gafs till en del den lika förträffliga symfonien af Vogler, ehuru ej nämnd på prosrammet. — Såsom inledning till 2:dra scenen i epilogen utfördes andanten ur samma symfoni. Hvem känner sig ej rörd af denna fromma, naiva melodi, af dessa lika enkla och osmyckade harmonier? den renaste oskuld, den ädlaste enfald uppenbarar sig här i omedveten höghet och skänker ej allenast njutning åt själen, utan verkar äfven på den med denna förädlande kraft, som blifvit den sanna konsten i så rikt mått förlänad. — En väl hållen, luguber kör ur J.: Berwalds musik vid prinsessan Sophia Albertinas begrafning, sjöngos af prester och prestinnor, grupperade kriug Hjortsbergs monument, och, efter den förträffliga minnesteckningen i bunden stil, som pskalden deklamerade, utfördes en qvartett ur Kraus herrliga begrafningsmusik; de utförande här voro fru Gelhaar, mamsell Widerberg, Hrr Gänther och Strandberg, uppträdande i antik, pre-terlig drägt. — M:ll Lind, såsom Euterpe, sjöng derpå, efter, ett recitatiy af J. Berwald, den bekanta sopransolon, med kör urRossinis Stabat mater: ett -serdeles: lyckligt val, då författarens bemödanden att gifva denna komposition en kyrklig karakter, ej kunnat hindra, att den dramatiska ändå fått öfvervigten. Genom dessa båda förenade elementer egnade den sig ganska väl för närvarande tillfälle. — En rätt intressant kör af Dupuy, ur Sofia Magdalenas begrafningsmusik, bildade finalen. Oaktadt den musikaliska delen af festen härledde sig från så olika källor, saknade det hela dock ingalunda enhet och hållning, och man bör i detta afseende erkänna Hr Kapellmästaren Berwalds smak och omdömesförmåga, äfvensom den sorgfällighet, hvilken de medverkande ådagalade vid utförandet af sina partier. —U—