Aftonbladet – 24 november 1843, sida 2

nen då denna befattning säkerligen är en af de sväraste att rätt handhafva, så torde få, om någon, finras, som är den i alla hänseenden vuxen. 2:0 Förnekas på det bestämdaste att ett sådant örhållande emellan guvernören och tjenstgörande maoren, som det insändaren antydt, förefinnes, eller att ag någonsin funnit mig af guvernören på minsta sätt omprometterad. Skulle så hbafva varit fallet, kan len gamle militären, vara förvissad, att jag-intet ;gonblick skulle dragit i hetänkande att anhälla få emna en plats, som jag aldrig sökt, men som jag att det nådiga förtroendet att emottaga, just till öljd af nu varande guvernörens derom gjorda framtällning. 3:0 Ar det i alla afseenden grundlöst, att jag tillgripit otillbörliga stränghetsåtgärder,, hvarken för ått upprätta mitt minskade anseende, eller af något annat skäl. Jag har ej heller behöft göra det. Betraffoingsrätten vid krigsakademien tillkommer ensamt guvernören, hvilket en f. d. kadett borde hafva sig bekant; och jag känner för väl min position såsom sjelf lydande, för att tillåta mig någon inkräktning i afseende å densamma eller att träda utom skrankorna för min verkningskrets. Jag är dessutom fullt och fast öfvertygad, att ingen kadett skall med skäl kunna klaga öfver obehöriga stränghetsåtgärder, bvarken från guvernörens eller tjenstgörande majorens sida. Ehuru det är den sistnämnde medgifvet, att i arrestrummet insätta felaktig kadett, utan att likväl bestämma arresttiden, har jag blott en enda gång, under nära fyra års tid, nemligen sistlidne sommar, begagnat denna rättighet, hvilken åtgärd af guvernören godkändes. 4:0 Efter milt förmenande är intet så verksamt att störa disciplinen, som att genom potillbörliga, anmärkningar och osannfärdiga framställningar söka undergräfva förtroendet emellan. förmän och underlydande. Detta borde ock en gammal militär Veta, och derföre taga sig till vara för obehöriga anspelningar angående bristande esprit och takt m. m. hos den som har högsta tillsynen öfver och ansvaret för disciplinen bland en mängd ynglingar, som skola uppfostras till befäl inom -armåen och flottan, och hvilka således i främsta rummet måste läras att bära aktning för dem, som Kongl. Maj:t förordnat till deras ledare, vårdare och undervisare. 5:0.Om insändarens afsigt varit den, som han sjelf yttrar, nemligen: att förskaffa öfverstelöjtnant Stål! ett rättvisare och mildare bedömande än det den i Aftonbladet för d. 14 dennes insända artikel åsyftarp, så borde undertecknad visserligen vara tack skyldig för -en sådan välvilja; men då den gamle militären icke ansett sig kunna Vinna denna afsigt utan ett bemödande att på samme gång nedsätta en annan person, och då dessutom nämnde artikel är lika litet bevisande emot mig, som hans egen är det, emot herr öfverste Ammilon, så skulle jag hafva varit högeligen förbunden om den gamle militären alldeles låtit bli att tala on förhållanden som han icke har den rinms oo doo mm AR op bed JA. bed fr fä gaste reda på, och derigenom besparat mig allt det. obehag jag erfarit vid genomläsningen af hans artikel, l helst någon möjligen, af de framkastade insinuationerne, skulle kunna draga den falska slutsats, som hade jag verkligen Bbeklagat mig öfver guvernörens förhållande emot mig såsom tjenstgörande major, och derigenom gifvit anledning till insändarens i alla afseenden ogrundade tillmälen. 6:0 Då den gamle militären tyckes tro att hvad ban yttrat skulle förtjena att tagas i öfvervägande af föräldrar, som erna insätta sina barn vid krigsakademien, så synes som skulle han velat minska det förtroende krigsäkademien lyckats tillvinnasig. Må det derföres tillåtas mig att, för erhållande af tillförlitligare . uppgifter; hänvisa till föräldrar och målsmän för de 481 kadetter (icke 140 såsom ins. uppgifver), som för närvarande finnas vid läroverket, samt derjemte anhålla, att de af allmänheten, som önska säker kännedom om krigsakademien, måtte göra sig besvär att på stället taga närmare reda på förhbållandena, och icke grunda sina omdömen hvarken på de med mångfaldiga tillsatser kringlöpande berättelserna om en tillfälligtvis inträffad oordning, ej heller på de personligt förolämpande anfall, som, af okände riddare med slutna visir, rigtas emot dem, som offra alla sina bemödanden för att nitiskt verka och gagna på den plats dem blifvit anförtrodd. Carlberg d. 23 November 18453. gå C. Stål. 273 KUNGLIGA TEATERN. Då den vackra fest, som teatern egnade åt minnet af den hädangångne mästaren — Lars Hjortsberg — fortfarande gifves, så begagna vi tillfället att yttra ännu några ord om densamma. Man har med mycken takt valt Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna, denna karaktersfulla relik från den tid, till hvilken Hjortsberg alltid med kärlek och saknad plägade återblicka. Stycket sjelf, med sin ridderliga :courtoisie, sin stela ärbarhet, sina något långdragna tirader, huru högt står det ej, sina många brister oaktadt, öfver dessa vidunderliga foster, som den nya franska skolan kallar romantiska? Hvilken finkänslig föredrager icke detta sedesamma fornfranska galanteri framför den råa cynism, som ofta oblygt nog framträder i den nyfranska scenens produkter? Pjesen gafs ganska väl; i det hela rådde en harmonisk anda, och hvarje medverkande bemödade sig med en omisskännelig pietet alt underhålla den högtidliga sinnesstämning, som minnesfesten framkallade hos åskådaren. Hr Dahlqvist — Tegel — var utmärkt lygklig både i roHens uppfattning och i sin maskering, och om man än icke helt och hållet kan frikänna honom från en viss böjelse för maner, så måste man dock tillstå, att hans på en gång originella och sorgfälligt öfvertänkta karakteristik väl rikligen öfverväger detta fel, som dessutom allt mera tyckes förlora sig hos honom. Isynnerhet Jyckades han i den scen, då han aflockar Anna Gyllenstjerna hemligheten af hennes broders tillflyktsort. — M:ll Högqvist — Siri Brahe — förstod att med mycken talang förena natur och sanning med den något stela värdighet, som tillhör rollen, och den djupare känsla, som döljer sig under denna stelhet, lät hon ständigt genomskimra. — Gyllenstjernas roll utfördes af Hr Almlöf på ett sätt, som var honom värdigt. — Att Hr Svensson ej kunde