Aftonbladet – 24 november 1843, sida 2

ster, vän. Romarinnan Lucretia sänkte sjelf dolken i sitt kyska bröst, hellre än hon öfverlemnade sig åt den afskyvärda konungafränden: denna bandling gaf signalen till romerska konungadömets fall, och en republik, likasom byggd af Lucretias hand, uppstod för att beherrska halfva verlden. Perikles, från hvilken Athen daterade sin glans, tackade Aspasia för elden i sitt snille. Ur Odysseen veta vi hvad Penelope var för Telemachos, och räddarinnan Nausikaa för Odysseus. Men hvarföre gå vi utom Nurden? Anda ifrån den Fala, hvars sånger utgöra första qvädet i Eddan, och Frig, som utöfvade seid (hvad man ansåg för trolldom), ända till vår svenska historias yngre tider, der en Christina Gyllenstjerna, Barbro Stligsdotter. och så många andra framstå, hvad har ieke qvinnan öfverallt varit i vårt land, som i andra, till godt eller till ondt? Hon är den magiska kraft i slägtet, som med eller utan skäl, med eller utan förnuftsslut, drager sin omgifning med sig... till en bimmel af sedlighel, skönhet och lycka; eller ... till motsatsen. Månne det icke då är vigtigt, hurudan qvinnan står i samhället? Till det hon är, förvandlar hon omärkligt allt omkring sig. Leendet eller hotet ifrån hennes panna utfärdar flera verksamma befallningar i landet, än den mäktigaste konungs manifester. Hennes hand — i hvilken man ingenting ser, mer än att den är liten och mjuk — håller lifvets scepter. Månne det icke är angeläget då, alt hon uppostras så, att det är en engel, som beherrskar oss? Ty det ir hon, som, mera än mannen, kan vara djefvul; emedan hon, mera än han, utgör det outgrundliga, det magiska i verlden. När grekerne tänkte sig Behagets, Glädjens, Lyckans myther; månne de tänkte sig män? Nej: gratierna voro qvinnor. Och när de gåfvo oss bilder af Furier, gjorde de dem till män? Alekto, Tisifone och Megära voro qvinnor. 276 (F. e. a. 8.)