Aftonbladet – 24 november 1843, sida 2

br er vy a dr ÅTTONDE BREFVET AF STÄLLNINGAR OCH o FÖRHÅLLANDEN. L NV (Forts. från Tisdagsbl.) De exempel, vi uti sista Tisdagsbladet citerat ur åttonde brefvet, visa såsom vi förmode, temligen tydligt det, lindrigast sagdt; lättsinniga sätt, hvarpå den gamle bekante der går tillväga för ändamålet att nedsätta oppositionstidningarna, och deribland äfven Aftonbladet, samt gilva trovärdighet åt en hop uttryck, som alla syfta på att göra våra motiver misstänkta, såsom att Aftonbladets förläggare vid ett tillfälle låtit se djupare pin i sina kort,, än han framdeles torde finna sin räkning vid, pag. 23; om pvolter, hvarmed Aftonbladet vill inbilla allmänheten, pag. 46; vatt Aftonbladet börjat bli ängsligt, att hela nyansen kunde komma att sitta emellan på vår lille frändes extravaganser,; om koryfeernas hocus pocus, m. m. Mångfaldiga andra exempel skulle kunna framdragas huru författaren från de mest aflägsna och likgiltiga omständigheter genom den hårdragnaste kombination sökt leda sig sjelf eller allmänheten till samma slags föreställningar, och för det ändamålet till och med gjort sig den mödan uppgöra historier om, visserligen i sig sjelfva ganska likgiltiga saker, som passerat enskildt, under hans besök i Aftonbladets byrå. Ett verkligen klassiskt exempel på denna hans konst att kombinera är den långa historien om Hr Tersmedens afsägelse om adelskapet, hvarom förf. berättar, huru han still Red. gjort fruktlösa påminnelser om afsägelseskriftens införande i bladet. I anledning häraf kan man väl fråga: månne någon den ringaste anledning finnes, hvarföre Aftonbladet, som förordat en representationsreform i den anda, som det nu hvilande förslaget, långt förr än Hr Crusenstolpe, och så väl under den tid, då den sednare ännu hisnade för urgamla namn, som under den perioden, då han föreslog ett Öfverhus, bestående af alla dem, som ägde 100,000 Rdr i förmögenhet (vi vilje minnas att Het var ungefär så han önskåde-det) —, är: det någon rimlighet, fråga vis att-Aftonbladet skulle tvekat vid att publicera Hr Tersmedens afsägelseskrift? Men här har förf. åter glömt — och det är märkligt huru hans glömska:kommer hans kombinationer väl till pass — dels: att Red. en gång under hans närvaro sände ett bud till Riddarhuskänsliet, för att efterfråga Hr Tersmedens skrift, men att ingen då träffades, dels också att en annan person, som hade kännedom om föghållandet och inlemnat sjelfva skriften, äfven i Hr Crusenstolpes närvaro, om vi ej minnas alltför orätt, uppgaf, att ett enskildt familjeskäl utgjort egentliga anledningen till afsägelsen; dels ändtligen att man trodde, att Dagligt Allehandas Red., som hade närmaste tillgången dertill, skulle genast införa skriften, men hvilket icke kom att ske förr än några veckor derefter, af den orsaken, att Dagligt Allehandas förläggare då för tillfället var frånvarande i Nerike, och således ej genast kände till uppmaningen. Dessa omständigheter förklara tillräckligt hela det så mycket omskrikna dröjsmålet; men om författaren hade velat taga notis härom, så hade han icke kunnat få ihop 42 sidor öfver denna vigtiga angelägenhet , eller deraf draga några slutsatser angående tidningarnas aristokratiska sympathier. Detta är dock hvad han kallar att skrifva för nödvärny. Lika kuriöst kan det äfven vara att se, huru han betett sig vid sina insinuationer angående de Graveska bandlingarna. Han berättar neml., att dubletten af Graves relationer funnits åratal i den liberala oppositionspressens värjo, innan relantionen omsider promulgerades; och tillägger, att detta måbända ej heller ännvw skett; om icke ptilläfventyrs någon vink undfallit om en annan ykanal för offentliggörandet Om förlåtelse, hvilken annan kanal? och hvem skulle den der vinken undfallit? Äfvenså angripes Aftonbladet för underlåtenheten patt serskildt påpeka och ommenterav vissa drag i relationen, som angingo Graves fruktlösa försök att få företräde hos Kronprinsen, derifrån han afvisades af den numera allidne Kammarherren Baron Munek. Äfven denna historia Gzurerar icke illa, såsom medel satt väcka misstankar om möjligheten af någon plan hos oppositionspressen, att supprimera och nedtysta hela Gravesaken, om icke någon lycklig vink från annat håll — kanske när allt kommer omkring, från Hr Crusenstolpe sjelf — hade mellankommit. Menä fven detta ger sig något, när bärftråden blifver uppredd. Det är verkligen sannt, att en afskrift af Graves relationer en längre tid befunno sig i oppositionspressens värjon: de voro nemligen af Graves ombud deponerade hos Aftonbladets förläggare. Men denne ägde likväl hvarken Graves öfverlåtelse på förlagsrätten eller namnsedel, och utan dessa båda dokumenter hade han ingen rätt att trycka dem under Graves trånvara från Stockholm. Derjemte berättar Grave