Aftonbladet – 23 november 1843, sida 2

domliga (då förf., i likhet med en hel klass skribenter, kallar denna förmåga: Förnuft), utan äfven, att sänka sig ned till fattande och bedömande af jordiska ting. Han kämpar allenast emot den skadliga inflytelse, han finner la raisony(förståndet) hafva utöfvat, då det i enhel samhällsperiod, likasom af en enskild menniska, antingen skattas såsom den uteslutande enda, eller ock som den högsta afsjälens egenskaper. Likaså, när ban säger (samma sida), att hvarken industri, eller vetenskaper, eller machiner, eller böcker kunna störa ett folk lyckligt), så skall man begripa, att han (se straxt efter) erkänner alla dessa ting nyttiga på sin plats, hvarföre de genom lagstiftarens omsorg böra spridas och förökas; men uppbälver sig — med full giltighet, utan tvifvel — emot ett så beskaffadt misstag, som att föreställa sig, det dessa ting ensamt, utan att ofvanifrån belysas och värmas af gudsfruktans sol och styras genom en sund morals bud, skulle kunna tillfredsställa mensklighetens behof. Likväl finnas länder, såsom Sverige, der man sannerligen hvarken ur denna högre mening, eller ur någon alls, behöfver föra ordet emot industri, vetenskaper, machiner och böcker. Här skulle Aime Martins polemik i detta afseende vara alldeles utom linien, och till och med kunna blifva skadlig, såvida man dervid icke fästade den 2nmärkning om förf:s rätta mening, som vi gjort, Såsom en anmälan af boken, kunde vi härvid stadna. Men vi tro det vara angenämt för våra läsare, att taga kännedom af en öfverblick, som leder till insigt af orsakerna, hvarföre just en sådan bok, som denna, författats; och h-ilken stor betydelse, öfverhulvud, qvinnans uppfostran till en rätt Familjemoder intager i tidehvarfvets hela bildningscykel. Arbetets egentliga börjansker med en redogörelse för: Carlesius och hans inflytande på de europeiska folkens ider i stort. Denna står såsom uppbofsmannen till sednare tiders nakna, enstaka Rationalism, genom sitt ryktbara Cogito, ergo sum En liten bok om hundrade sidor, pröfningen af en tjugutreårig officers (Des Carles) sjelfmedvetande, begrundad under tältet, fullborIdad under en djup enslighets Jugn, förändrade folkens och herrskarnes öden i Europa. Folkens och herrskarnes! Och likväl angrep denna forskning blott den gamla Scholasticismens förvillelser. Men på dessa med myndighet — med postulat om ofelbarbet och gällande auktoritet — utlärda förvillelser, grundade sig hela det dåvarande samihällssystemet. Des Cartes utgick ifrån sattsen: för att ernå sanningen, måste man en gång i psin lefnad bortlägga alla de meningar, man antagit, och ånyo uppföra hela sitt kunskapssypstem. Denna djerfva och radikala tanke blef en lång tid efteråt ett tidehvarfs allmänna lösen, i sin innersta mening fattad. Des Cartes kan på så sätt anses för fader tili den delen al fransyska revolutionen, som lämpligen kallas dess nattsida. Frankrike ville efter Des Cartes föresyn verkställa samhällets, likasom intelligensens, totala rensopning genom absolut bortläggande af alla förut antagna meningar. Ett beundrandsvärdt arbete, säger Aime Martin, som hastigt befriade landet ifrån ståndsskillnader, privilegier, vidskepelser, fördomar, samt från alla de villfaIrelser och laster, hvaraf det sönderslets. Men när stunden kom, att af dessa spillror uppföra len ny byggnad, tog en hvar sitt förnuft till domare, och enheten saknades. Han har rätt: det måste så gå på denna, ännu blott Cartesianska lerund. Ty hos hvar och en person finnes nog förnuft, men icke i allt förnuftet. Nekas kan Iimediertid fåfängt, att under all denna individuella, till skenet splittrade förnuftighet, som eger rum hos hvarje särskild person, måste dock det allmänna, stora, sanna Förnuftet ligga i bottnen. Individ skulle eljest i sjelfva verket vara ett sytinonymt ord med Vanvetling; och i Guds ska;Ipelse af verlden, hvarigenom efterhand flere I och icke blott flere, utan otaliga mennisko-ipersoner såsom individer — framkommo på -Iplanetens yta, skulle man svårligen då kunna erkänna annat än en uppfinning för att befolka något gigantiskt dårhus; hvilket ej kan vara. Redan i öfvertygelsen, att en Gud gifves — om -loek på ett okändt, dock alltid på något sätt — Migger ett oafvisligt kraf att antaga den nödvändiga -ltillvaron af ett verkligt och pålitligt Förnuft under tde mångskiftande, på ytan splittrade, individuella ; föreställningarne om allting. Saken kan ej bestå a A i annat, än att gå till uppsökande och utfinnande af den stora, allmänna enhet, hvilken måste vara ,!förborgad i alla de enskildes spridda tänkesätt. -Men hvad skall förmå individen, att gå till detta uppsökande och utfinnande, så länge han står fån-Igen i den tanken, att hans lilla enskilda förnufJtighet ej blott utgör en förmåga, som i sin grund