Aftonbladet – 23 november 1843, sida 1

söder om Bulgariens hufvudstad Nissa, hade 500 man rekryter blifvit utskrifna ibland mahomedanerne (de kristna äro af turkisk stolthet befriade från krigstjenst): rekryterna skulle af en albanesisk bevakning föras till staden. De gjorde då uppror, dervid understödda icke blott af sina slägtingar, utan äfven af en del ibland albaneserne, som lockades af utsigter till rof. Skaran vexte snart till flera tusen, och tågade mot Vrana med väpnad hand. Guvernören på stället egde blott att sätta emot dem en svag garnison, som snart nödgades, jemte honom, kasta sig in i fästningen och lemna staden till pris åt upprorshopen. Denna företog sig nu att plundra alla kristnas hus. Den misshandlade på det grymmaste hvar och en som vågade visa tecken till motstånd: fängslade män och qvinnor, skändade och bortförde flickorna, utplundrade kyrkorna, satte ett par af dem i brand, och herrskade ostördt ett belt dygn i den olyckliga staden. ÖOifvermodiga af sin framgång rustade de upproriske sig den följande dagen att tåga mot sjellva bhufvudstaden Nissa; paschan der hade fått underrättelse derom, och rustade sig å sin sida så godt han kunde, till motvärn; men sände imedlertid ett ilbud till Konstantinopel med rapport om ställningen. Knappt hade man der fått kunskap om hvad som händt, innan äfven herr Titow infann sig hos Reiseffendi med en not, hvari han fordrar fullständig upprättelse för våldet emot de kristna kyrkorna, och man väntade snart ännu en not, med dylika fordringar i afseende på misshandlingen af de kristna, hvilka, såsom tillhörande grekiska kyrkan, alltid anses stå under skydd af Ryssland, denna kyrkas mäktigaste verldslige representant. Porten har ej svarat ännu, och synes vara i största förlägenhet om hvad hon skall svara. Från denna förlägenhet vill man härleda de öfverdrifna utmärkelser och den ovanliga artighet, som i Konstantinopel egnas åt Wallakiets nye hospodar, furst Bibesko. Det ser ej ut som han hade infunnit sig på uppvaktning i Konstantinopel, för att jemte stadfästelsen i sin befattning söka beskydd i det storherrliga majestätets skugga; snarare tycks den unge sultanen sjelf bemöda sig att genom alla upptänkliga medel förvärfva furstens ynnest. Aldrig har man vid Bosforen kännt vigten af Donauländerna lifligare än nu, då man öfverallt tror sig upptäcka spåren af mäktiga inflytelser på den krisna befolkningens tänkesätt. I slutet af förra månaden fick Bibesko -af hans höghet, såsom hedersskänk, ett batteri af sex metallkanoner, dem fursten genast lät afföra till Wallakiet. Detta är i Europa. Att Porten icke äger annat än ett nominelt välde i Afrika och Arabien är bekant. I norr och öster derifrån ålerfinnes samma tillstånd som i Rumelien. Vid ett försök sistl. September, att uttaga rekryter omkring Jerusalem, Naplusa och Kalil, satte bergsboerne sig till motvärn, och man hade sig bekant att alla andra bergsboer, på Libanon o. s. v., beslutat att göra sammalunda. I Aleppo blir allmänna säkerheten med hvar dag osäkrare. Rån och våldsamma inbrott äro så vanliga, att ingen kan lägga sig tryggt till hvila någon natt; och Paschan är för svag att kunna uträtta någonting emot det onda; han finner dessutom beqvämare att låta allt ha sin gång, och att genom delande af rofvet, medelst mutor, föröka sin kassa. Mot Frankerna visar han sig särdeles afvig. I början af Okiober lät han gifva bastonad åt ett par hebreiska Saraffer (Vexlare), så att deras lif är i fara genom följderna, och det fastän de voro Toskanska undersåtare samt i trots af alla den Toskanska konsulns reklamationer. Begge voro fullkomligt oskyldiga. Vid samma tid öfverföllo sex turkar en fransman i hans hus, sedan de förut bundit nans betjent, och genompryglade honom så, att han ansågs komma att bålla sig vid sängen i fiera veckor. Franska konsuln anväude fåfäiort alla sina pemödanden att erhålla upprättelse åt den våldörde. Paschans enda svar blef: Jag känner denie frank förut: det är en dålig karl, och han må jacka min aktning för konsuln, att hans bestraffning ej blir värre AÅfven denne Europ hade j gjort sig skyldig till något lagbrott. Toskanke konsuln, E. de Picciotto, hade redan insändt klagomål till Konstantinopel i afseende på Sarafen ta nener sa are — Ert förstånd förirrar sis. min vän: fru de 4