Aftonbladet – 23 november 1843, sida 1

— Ert förstånd förirrar sig, min vän; fru de Cerzoles blandar sig icke i hvad som rör mig. — Hon hvilar sig på sina lagrar, och njuter af sitt verk. — Leopoldine! — Ja, jag är uppbragt, jag, hvars lif förflyter under strid med de mina; jag, som trampar under fötterna mitt namn, min ställning, min framtid, för att bevara åt mig ert hjerta, men som endast får träffa er dessa få ögonblick jag stulit undan spioners uppmärksamhet; nå väl! det är mig som ni öfverger för en qvinna, dena ni kallar en engel, emedan hon lemnar er fri. Hvad har hon då uppoffrat för er, denna qvinna? Hvaruti består hennes hängifvenhet? Hon gifte sig med er, som var rik, hon, som var fattig. Hon har förtjusande barn, dem ni tillber och med hvilka hon alltid återför er till sig. Hon är värderad och aktad af alla. Elaka tungor tillbringa sin tid med att beklaga henne, för att få det nöjet att sönderslita mig och bon är ändtligen der, hos er, hon vet att ni klockan sex med nöje skall komma åter till henne; hon fruktar intet, ingen menniska. Än en gång, det är jag som är att beklaga, men icke hon. — Jag har icke velat afbryta er, min älskade Leopoldine, emedan jag ser er så exalterad att 28 icke kan hoppas lugna er inbillning. Jag har endast ett ord att svara er; allt hvad ni sagdt är sannt, utom en enda omständighet: min hustru har all den tröst ni talat om, och likväl är bon lika olycklig som ni, ty hon älskar mig som pi och är svartsjuk som ni; men hon döljer det och då hennes bjerta är sönderslitet, nalkas hon mig aldrig utan ett leende. Denna undergifven