Aftonbladet – 20 november 1843, sida 1

SERNER DHR STA DLR ATEN MENT ET Mr TAGA TR FKA br edan dessa rudimaterier blifvit till större eller min-. Ire del fabricerade, och fabrikatet försåldt på kredit, okslut skall upprättas, så är det klart, att rörelsens la tillgångaä, såsom inventarier, rudimaterier, utetående fordringar och kontante medel måste upptaas; för att kunna betala rörelsens skulder till förlagsrännen och andra fordringsägare. Deraf synes tyd igt, att kontante medel, som funnos i rörelsens kassa, cke kunna tillhöra någon af bolagsmännen enskildt, ikasom att rörelsens skulder icke kunna falla någor af dem enskildt till last. Sålede m af tvänne boagsmän i en rörelse den cene försäljer sin andel till Jen andre, så ligger det i sakens natur, att de konanta medel, som för tillfället ligga i rörelsens kassa, cke kunna undantagas, emedan de utgöra en del af valutan för den försälda andelen. Ibland bilagorna till kärandernes skrift förekomma skrifter af de contokuranter, som, efter det Erik Dybeck genom afhandlingarne öfverlåtit till Christian Dybeck fastigheten jemte sin andel i bolagstillgångarne och således skiljt sig ifrån bolaget, Ni it årligen hållne och afslutade emellan honom och aflidne grosshandlaren Aspelin samt deras sterbhusdelägare. Hvad med företeendet deraf åsyftes, kan svårligen inses. Dessa räkningar innefatta ej annat än regovisning i Eriks Credit för årliga lifräntan med räntor, så derå, som å köpeskillingen för fastigheten, och i Debet hans uttag för lefnadskostnader, månadtliga pensionen till hushållerskan Norman m. m., hvarföre käranderne redan erhållit erforderliga verifikationer af Hr J. G. Dybeck, som under dessa år förestätt sockerbruket. Rörande dessa af stämningen alldeles oföranledda och med klandret af afhandlingarne ingen-gemenskap ägande ämnen, kan å sterbhusdelägarnes sida annat yttrande ej äga rum, än att, såvida talan derutinnan i behörig ordning väckes, de ej skola underlåta att bevaka sin rätt. Sedan käranderne i stämningen påstått, att Aspelins sterbhusdelägare skulle plikta för det att de ej till bouppteckningen efter Erik Dybeck uppgifvit, det af Aspelin i lifstiden för 43 år tillbaka, enligt Eriks fullmakt, utur: Justitiekollegium utqvitterade, af fullmektsägaren sjelf aldrig återfordrade och bonom således säkerligen tillställde testamentet, så förändras pu yrkandet på sådant sätt,, att sterbhusdelägarne skulle med ed styrka, det de ej innehat eller ägt kä nnedom hvarest originaltestamentet, efter;det Aspelin detsamma utqvitterat, funnits förvaradt, och att, derest de åt eden brusto, de måtte ådömas den-plikt, som lagen för undandöljande af testamente bestämmer. Au ifrån den grannlagenhet och urskiljning, som leda denna rättegång, dylika påståenden kunna utgå, må ingalunda förvåna. De förtjena för sin orimlighet ej att mötas med annat, än ett enkelt bestridande. Men, på det att lusten till fortsättning af en för sakan alldeles fremmande tvist i denna del små käranderne och deras :sakförare -betagas, förklarar jag bärmed å mina hufvudmäns: vägrar, uttryckligen, att de för sin del ovilkorligen medgifva käranderne, att såsom ett gällande originaltestamente anse, och efter godtäinnande använda den afskrift deraf, som i det af dem företedde Kämnersrätteprotoktollet är intagen. Emot den bevisning jag framställt derom; att, i fall någon vinst skulle genom de klandrade afhandlingarne tillflutit Christian Dybeck; sådant borde anses som en billig gärd af tacksamhet å Eriks sida, i anseende dertill; ju alt hvad han ägt, hufvudsakligen vore en fruktyaf Christians honom visade välvilja, genom upptaganttet i: boleget till jemnlik delaktighet i de förtjenster, som rörelsen kunde inbringa, åberopas åter testamentets innehåll, att hvad Erik eterlemnade skulle tillfalla käranderne. Jeg erinrar härvid endast om, hvad jag i det föregående antydt, att Erik icke kännat i testamhentet afso och förordna om annan egendom, än den som vid hans död honom tillhörde, således ej om hvad han under sin lifstid disponerat. Då Sf. d. garfveren Westins uppgifter om hvad han trott sig hafva skådat i sockerbrukets böcker och hört af bokhållaren Nerpin, saknar all inflytelse på saken, behöfves ingen utveckling af de j nledningar, sont emot konom visserligen ej saknas. Herr euditlören Cederschiöld bör imedlertid icke fästa alltför stor vigt vid den attest eller orlofssedel herr J. G. Dybeck tilldelat Westin, såsom torligen inskränkt, då deri blott vitsordas hans drift och ordentlighet såsom pådrifvare vid byggnadsarbetet samt skicklighet i kontorsgöremålen, men icke ett ord förekommer huru han i öfrigt sig förbållit. Jag har nu genomgått herr auditören skrift. Om jsg dervid varit vidlyftig och e terkommit till förut sögde och omsagde omständigheter, samt till besvarande äfven upptagit det myckna, som icke egentligen hört till tvi ågorna, så torde dock inses, att beskaffenheten af motpartens uppmaningar ej medgivit mig att. lemra dem obesvarade. Icke mindre pligtig att värja mina principalers egendom från orättmäliga anspräk, än att freda deras bortgångne, af mig personligen kände och rättvist aktade, anhöriges minnen från de skuggor som deråt velat kastas, har jag måst steg för steg följa hr auditören på spåren i hans mörka och sofi å irrgåogar och söka afslöja motiverna för dea nya rättegången och de medel man för befordran af framgång deruti icke skytt alt använda. För mig återstår nu blott; att genom några korta slutord aötydg den tillämpning, som af kärandernes talan, endast från den juridiska synpuakten betraktad, mä kunna härledas, och som, vid den nu fulländade skriftvexlingen, utredt och styrkt nn AE dk RES hafva qvä ärt mig. Utan att begripa orsaken, kände jar mig tyna af. Jag drömde, jag sökte okända