Aftonbladet – 20 november 1843, sida 1

hafva qväft mig. Utan att begripa orsaken, kände jag mig tyna af Jag drömde, jag sökte okända regioner, hvilka min inbillning öppnade för mig, och hvilka verkligheten åter tillslöt. Mitt hem hade blifvit mig förhatligt; de varelser jag älskat misshagade mig; jag var ensam i hela naturen. Ni visade er och allt förändrades. Ofta; då jag är långt skiljd ifrån er, tillsluter jag ögonen och drar mig tillbaka i det förflutna; jag påminner mig då jag första gången såg er i klosterkapellet: midt under ljungeldens sken uppenbarade ni er likt en andesyn; vårt sammanträffende vid ruinerna, vårt samtal dagen derpå vid Sirenens källa, der vi förenade våra bjertan, utan att tillstå det för oss sjelfva, Och denna fest, der ni uppträdde så lysande, så skön, och slutligen dessa jufva samspråk vid vår favoritkälla och den slöja tf hemlighet, som omgaf oss. Jag lefde endast då 25 fonn migchos er. Dessa sälla ögonblick förstörde hela mitt öfriga Nf, och ni behöfde icke, lå ni reste bort, taga ed af mig att jag skulle lja er; OM ni också hade förbjudit mig det skulle jag ändå följt er. Från denna stund kunde ag: icke lefva er förutan. Ni bade lärt mig att känna mig sjell Ni hade skingrat det töcken, som fördunklade mina blickar; har er att jacka för allt: ära, lycka, Verluskännedom, sällhet! Låt mig vid edra fötter tacka, tillbedja och välsiona er! Och i det ban uttalade dessa ord; vilte han verkigen kasta sig till morkisinnans fötter, men ho lemnade honom icke tid dertilk — Ack! hvarföre träffades vi icke förr! utropade hon; hvarföre skola så grymma bojor på ömse sidor skilja oss åt?