Aftonbladet – 18 november 1843, sida 1

lingssätt emot brodren vid bolagsupplösningen; dai tillmälen och smädelser emot aflidre personer, hvilka man ej äfventyrar någon retorsion, mindre falia de förolämpade än förolimparen till vanheder, och då ändtigen Hr auditören, ehuru kraftigt han må anstränga sig, icko lär finnas mäktig att nedsätta sterbhusdelegarnes anseende och rykte i det allmänna, haffa de icke kunnat finna någon anledning, att. genom medgifvande af de äskade uppoffringarne, åt Hr auditören bereda den sanna tillfredsställelson och det nönskade slut på rättegången, som ban för-). mäler sig hafva genom förflikningsanmaningarne åsyftat. Vid sina deduktioner i hufvudsaken förutsätter herr auditören Cederschöld såsom gifvet ock bevist, atti Frik Dybeck varit besvärad af sinnessvaghet, och kommer derifrån till alla de slutsatser han önskar, utan att besinna hvad å vederdelosidan är påstådt! och ådagalagdt, att. nemligen denna föregilna sinness 2 : o . svaghet hvarken är bevist eller dn eller får bevisas. Man skullo tro, att han ej begripit innehållet svaret, så framt det ej låge i sakens natur, att han måste synas icke begripa hvad ban ej förmår vederlägga. Såvida en person ej för uppdagad vansinnighet varit lagligen ekild från rt heten, alt råda sig och sitt gods, kan, såsom jag tillförene anfört, någon unp-dersökning af hans förståndskrater ej efter hans död tillåtas, i ändamål att upphäfva af honom ingångne aftal. Hufvudskälet dertill är, att en sådan undersökning aldrig kan cernå den tillförlitlighet, som erfordras för ett lagligt bedömande, huruvida han vid afslutandet af atalet saknat medvetenhet och begrepp om dess beskaffenhet och följder. All den bevisning, än hans i allmänhet som i detta fall skulle hemtas frö röjda sinnesställnivg eller från berättelser om tillfätliga händelser och vitlnens deraf bärleåda omdömen, måste blifva ofullkomligt, ty churudan ban må hafva visat sig för dem eller eljest i yttre företeelser förekommit, qvarstår alltid möjligheten af ett inre vetande och förmåga att uppfatta ämnen, synnerligast om de för ett gifvet ändamål klart och redigt framställas. Gerna må således Erik Dybeck vara af kärandernes begagnade vittnen befunnen med all den minnesbrist, alla de distraktioner och slöhetstecken, som af dem blifvit anmärkta vid tillfällen då de med honom sammanträffat. Det subjektiva omdöme ett och annat af dessa vittnen yttrat, att Dybeck vore att anse för ett barn, om hvilket ständig uppsigt måste hafvas, må ock gerna förblifva för vittnets räkning. Icke kan dock derföre antagas, att ju icke Dybeck förstått inse behofvet för sig att skilja sig från ett bolag, i hvars angelägenheter han ej i förmådde deltaga, för att å landet vinna mera lagn, eller att han icke kunnat uppfatta, huru lämpliga och fördelaktiga för honom i hansbelägenhet de vilkor voro, som vid bolagsupplösniagen blifvit genom de enkla och lätt förstådda afbandlingarne bestämda. Den så kallade fjoskigheten bar jag för min.del icke trott betyda. annat, än ett underligt och stundom förvändt sätt att uppföra sig i det Yltre. Ylera bäde döda och lefvande personer skulle kunna nämnas, till hvilka detta predikat kunde lämpas, utan att de derföre ansetts såkna förstånd och medvetenhet af sina handlingar. Att något slags annan fjoskighot vidlådat Dybeck är alldeles icke styrkt, och motsatsen ar hvad kärandernes vittnen utsagt eller bedömt, samt att Dybock vid flera tillfällen visat sig lik andra menniskor, och icke gifvit anledning till misstanka om förståndsbrist, uppdagas ibland annat af medicine doktorn, herr professor. Ringensors utaf vederparterne åberopade attest, som innehåller, att herr profe:soren, då han oa träffat Erik Dybeck i Odensvi, samt i flere hus i granskapet, der han var bjuden eler gjorde pähelsning, alltid fannit honom i sitt uppförande stilla och anständig, att han alltid bomött professorn med mycken värdighet: att herr professorn om hans fysiska helsotillstånd delat den i orten allmänt rådande tanken, att han genom mångårigt nattvak och träget arbete vid sockerbrukshandteringen hade så försvagat sina kroppsoch själskrafter, att han derföre försålt sin egendom och sökt hvila på landet: att herr professorn, som före Dybecks flyttning till Odensvi, aldrig sett honom, väl icke kunde göra någon jemförelse mellan hans fordna och närvarande helsotillstånd , men, i fysiskt hänseende icke kunnat hos honom förmärka några lucida intervalla, ty han hade alllil varit sig temligen lik, mera glad, än missnöjd och nedslagen, samt att förhållandet under de sednare åren blfvit annorlunda, och att Dybeck, under segaste tiden af sin lefnad, hade förlorat den ädlaste och väsendtligaste delen afså välyttre som de inre sinnenas bruk. — Äfven hafva stadsmäklarne Sahlstedt och Pfeffer upplyst, att Dybeck, vid sjelfva afhandlingarnes utiderskrift, icke röjt minsta tecken till fjoskighet, förståndsbrist celler någon olikbet med menniskor i allmänhet; och ehuru de vid herr auditören Cedersehölds med dem anställde stränga examen naturligtvis icke kunnat med bestämdt jakande besvara den insidiösa frågan, om de kunde taga på sin ed, att Erik Dybeck vid tillfället var vid sundt och fullt förstånd, är jag dock öfvertygad derom, att; såvida de ägt eller fått minsta anledning att misstänka ett annat förhållande, de såsom hederliga män icke: skulle låtit förmå sig, att bevittna a!handlingarne, och att herr Pieffer, om han ytterligare hördes, iskall uttryckligen afgiva ett sådant förklarande. Härvid anser jag mig äfven böra till herri auditören: Cederschölds minne återbringa ett redan anfördt argumentum ad -hominem), hemtadt utur kärandernes egna handlingssätt. På grund af då år 4828 imelian Norman och Dybeck förefallna giftermålsunderhandlingarne, hafva hoh och sonen påstått sig äga gällande anspråk på: giftorätt och arfsrätt. Fanns. väl för dem något hinder att kevaka dessa anspråk,! antingen vid den tid, då underhandlingarne afbrötos, eller ock år 4839, då de sågo Dybeck, som de säga, afföras till landet, ciler år 4831, då Christin dog och hans egendom och rättigheter öfverfiyttades på hans arfvinge, eller underde följande åren, intill medlet af är 1837, då både Erik Dybeck och Aspelin voro döde? Är det tänkbart att, derest de ansett Dybeck i saknad af sitt förstånds bruk, deicke skulle vidtagit något steg till den så kallade trofofvade mannens och fadrens och deras egetobetryggande, utan låtit beroivid de för dem lika väl som för hela allmänheten kända förhållanden, att sockerbruksegendomen och: rörelsen ägdes och bedrefs af Christian Dybeck allena? Donna anmärkning har herr auditören mött med det inkast, ati kärandernes ojuridisko rådgifvare, okunniga om testamentets obehöriga juttagande, ansett för det rätta att tryggs sig vid ta får deras rättiohataro haofs fande re ———— rQQå ee norr. mm vm ov (RR —ARA mA DÖ RR RR