Aftonbladet – 18 november 1843, sida 1

all Kaärenoeeree antu ICEC VvCro IlorEklarade lör hans arfvingar, skulle en af dem framställd begäran om bans ställande under förmyndares vård, säkerligen Iemnats utan afseende. Skulle väl någon kunna inbillas att tro, det saknad af juridiska rådgilvare bindrat käranderna, att år 4830 eller under det derpå följande år, då bröderne Dybeck och Aspelin lefde, vaka för sin rätt genom vidtagande af den omförmäldte åtgärden, eller att de derifrån afhållits af öfvertygelse, att i en obestämd framtid få begagna det till deras förmån gjorde testamentet? Ville då vara uppriktiga, så skulle de säkerligen erkänna, att, såsom jag förut anfört, rätta kälet till deras passivitet icke bestod i annat än medvetandet, det Dybeck, vid flyttningen till landet, icke ännu var till siva förståndskrefter så försvagad, att fri förvaltnirg af hans egendom kunnat honom lagligen betagas, samt att de, fö nde den bevisning, som vid den tiden kunnat af vederbörande, de der alla vorp i lifvet, mot deras anspråk, både i ena och andra afsecndet, framställas, uppsåtligen dröjt med offentliggörandet deraf, i förmodan, att dessa anspråk, för bristande motbevisning, skulle framtiden sj lfmant göra sig gällande. Någon visshet om testamentet kunde ej äga rum, så länge det stod gifvaren fritt alt det återtaga, men härvid bör ingalunda för, gälar, alt, om äfven testamentets cxistens, vid gifvaI rens död, varit att påräkna, detsamma likväl förvararade rättigheten endast till det quantum af förmögenhet, som ban i sjellya verket efterlemnade, och således ingalunda uteslöt behofvet af omsorgen för egendomens bibehållande oförskingrad, i händelse Dybecks tillstånd ansetts sådant fordra. Att en talan från kärandernas sida, om förmyndarevärd för Dybeck, skolat, i brist af behörighet, hafva förfelåt ändamålet, är en erinran i dubbelt afseende ojuridisk, ty då stämning icke kunnat förvägras, bade Dybeck ovilkorligen måst inställa sig till-svaromål, och testamentsprotos kollet vitsordade för öfrigt i all vidd kärandernes rätt, att om förhållandet äska upplysning. Det synes vara något för sent att nu, efter 43 års förlopp, framträda med påståenden, hvaröfver de rätta svaranderne ej kunna sig förklara, och att erbjuda bevis, som endast mot dem bordt och kunnat göras gällande. Icke innebär mine hufyudmäns försvarstalan något misskännande af der sats, att ärlighet och god tro böra finnas i alla aftal och förbindelser. Sålunda bar ej heller jag någonsin nekat, att till väsentligheterna af elt kontrakt höret, att de kontraherande personerna, vid afbandlingens afslutande, varit i besittning af sitt förstånds bruk och mägtiga att fatta betydelsen och följderna af hvyed som afhandlas. Såsom korollarium deraf må dogkingalunda antagas, att, på sätt vederparten påstår, domaren skulle äga att ovilkorligen och utan afseende på tid och andra omständigheter, ogilla hvarje aftal; der möjligen en fysi k ofrihet skulle å ena kontrahentens sida ägt rum, ty genom rättägandes bestämda eller tysta medgifvande, genom åkommen preskription, genom försutna fataljer, genom lagliga akter, som varit följder af atalet o. s. v., kan här, liksom i andra fall; det ursprungligen bristfälliga eller lagstridiga i ett aftal dock blifva lagligt och beståndande. rr Ännu mindre må den åberopade allmänna satsen användas i det konkföta fall, hvaröm nu är fråga. Den person, hvars aftal man på grund af hars fö-regifna sinnessvaghet söker upphäfva, är ej mera i lifvet. Hans förståndskrafter kunna hvarken genom hans eget hörande eller anställd laglig : undersökning utrönas. Deo anledåingar och tvifvelsmål, som å ena sidan uppkastas, jäfvas å den andra genom skäl och sannolikheter, som göra all apodiktisk visshet omöjlig. Den andra kontrahenten, hvars redlighet och goda tro ifrågasättas, är äfven genom döden afliden, hans rätt att förklara sigafskuren, och all den motbeyisning -han ägt framställa, kan, såsom okänd för hans re, ej al dem begagnas. 20r, som anställt klander å aftalct, hafva en ort, der de förhållanden, som emellan de kontraherande genom a5talet uppkommit varit allmänneligen könde. Med den föregifnesinnessvage anförvandten hafva de, genom månatligen erhållna understöd, stått i ständig beröring, men hyarken emot honom eller den andra kontraherten eller dess anhörige i tid givit tillkänna något slags anspråk. Sålundahar ej ellor af dem någon åtgärd blifyit vidtagen för att inskränka den förmente sinnåssvages borI gerliga behörighet. Med sin egendom har han ägt hushålla huru helst han behagat. Efter den andra kontrahevtens död hafva, för 19 år tillbaka, hans arfriogar, i laga tid och ordning, framkallat alla dem, som i kans bo tilltrodde sig äga några anspråk, att, vid förlust af all talan, göra: dem gällande, samt derigtnom försäkrat sig mot allt eftertal, af hvad beskaffenhet som helst. På grund af denna anmaning bevakar och bekräftår också den förmente sinnessvage sjelf just de samma afhandlingar, som nu klandras, och förvarar såledos åt de klendrande de derifrån härledde och dem redan tillgodokomne betydliga tillgångar. Lägger man nu härtill, att ringaste anledning ej förekommit, det Christian Dybeck ansett sig i behof att förhbemliga de med brodren slutne afhandlingar, af hvilka den om fastigheten blifvit i vanlig ordning lagföljd, och om: densandra i afseende på ö!verlåtelsen af sockerbrukets tillhörigheter, i allmänna tidfingar kungjord, samt att all. skymt af egennytta och svikligt förhållande försvinner, då afbandlingarne visa, att Erik derigenom ätvjutit de fördelar, han, med hänsigt till sina förhålländen med brodren, skäligen kunnat förvänta; så skulle jag hålla före, att den geda tro, som lagen fordrar, är å Christian Dybecks sida ådalagd, och att kärandefnes åberopade grundsatser skola i förevarande mål finnas sakna all tillämpning och påföljd. . el Jag har i min förra skrift anfört och med exempel hemtade från denna qättegång visat, att för samhället de största vådor skulle uppkomma, om lagen godkärnde en talan, som åsyftade att, på grund af. erbjuden bevisning om en afliden persons själskrafter, upphäfva af honom för en tidfängd af år tillbaka ingångna aftal och derpå grundade flerfaldiga rättsförhållanden. Den svaga vederläggning häraf hr auditören Cederschiöld försökt, förtjenar ej.eås att upptagas. Till någon del låter han likväl beträda sig. med bekäanande af hvad han vill synas bestrida. Ibland andra oredor, som skulle följa af klandrets gillande, uppgaf jag, att en fasta skulle brytas, och lagliga, äfven för publika verks räkning i fastigheten beviljade inteckningar, gå förlorade. Han inser-olämpligheten deraf och återkaltar derföre det alternativa cevidtionspåståend:t, samt inskränaker det till ett skuld fordringsänsnråtk 3 etillna.