Aftonbladet – 18 november 1843, sida 1

satta, syntes mig dock en ecrirnran om det inconseqventa i deras handlingsätt icke vara otjenlig eller kunna anses annorlunda, än såsom cn rättvis vedergällning. För att rättfärdiga klandret af de mellan Christian och Erik Dybeck slutna afbandlingar, framställer Hr auditören Coderschöld exemplet af en person, som, sedan flere år bortrest från sin sinnessvage fader, finner vid hemkomsten tre fjerdedelar af den imedlertid aflidne fadrens egendom i sidoarfvingars händer. Han frågar, huruvida det kunde kallas ett bogär til! mera, att denne son, ehuru genom den öfriga fjerdedelen försäkrad för sin utkomst, äskade undersökning om legligheten af de med den sinnessvage faträffede afhandlingar och redovisning för hans låtenskap ? För att fatta, hvad slags gemenskap detta exempel må äga med förevarande mål, torde man få från Hr auditören framdeles vänta en närmare förklaring. Så vidt rättegångarne föranleda, har bhvarken den ena eller andra af käranderne gjort någon resa, com betagit dem tillfällo att som heldst underrätta sig om Erik Bybecks angelägenheter, heldst han lefvat tillsamman med dem till är 4230 och vid den tiden ej eller begifvit sig längre bort, än några mil från hufvudsteden, till Odensvi, der han intill sin död ständigt vistats. Den uppställda frågan torde imedlortid iämphgast besvaras sålunda, att ingen son, som sjelf har sitt förstånd i behåll, lärer böra tänkas så sorglös och kärlekslös, att han skulle resa bort från en fader, den han ansåge svagsint, utan att foga nödi anstalt om hans vårdnad, och såmedelst äfven komma möjligheten af hans egendoms förskingring. Det har väckt Hr auditörens förundran, att jag uppträdt till försvar för de ifrågavarande transaktionerna, och han kallar det oförsynt, att jag stämplat s som både ojuridiska och omoraliska hans hufvudmä af honom förfäktade anspråk, då de endast hade den: modesta ådsyftning, att förskaffa full kännedom om hufvudmännens rättigheter och boets verkliga ställning, och att sätta dem i utöfniog äf deras lagliga rätt. — Genom ett så kalladt argumentum ad hominem vill han lära mig att inse det rent af löjliljga i denna insinuation och betaga mig lusten aut vidare förnya densamma. Det vigtiga argumentet består i en fråga, huru jag, under förevarande omständigheter, skulle handlat, om Erik Dybeck, till mig testamenterat sin egendom. Jag vill. upplysa Hr auditören derom, . När jag erfarit att Dybeck, genom lägligen befallmäktigadt ombud, från domstolen återtagit testamentet, hvartill han, då hvarken jag eller någon annan satt i fråga att, på grund af föregifven sinnessvaghet, inskränka hans egenskap af sjelfrådande man var fullkomligen berättigad, skulle jag ansett, snart sagdt, för en därskap att, efter hans sju år senare timade död, väcka anspråk på tilgodonjutande af en välvilja, den han ägde lika rätt att återkalla, som att bevisa mig. Vore ock händelsen den, att jag, såsom med käranderne iuträffat, under annan titel åtkomme all Dybecks qvarlätenskap. och således icke hade något behof af det omförmäldte testamentet, så skulle jag finna skamligt att idisla derom i en dermed ingen gemenskap egande tvist med Dybecks änbhörige angående verkan af hans ingångne afbandlingar, helst det lika litet instämmer med mina tänkesätt att, på skenbara grunder, söka kasta skugga på aflidn personer, de der ej kunna värja sig mot djerfva och smädefulia anfall, som jag föreställer mig att dylika utsväfningar, utom gränsen af tvisteämnet, kunna bemantla en i grund dålig sak, och tillvinna sig afseende hos fördomsfria domare. Hr auditören finner. häraf, att hans argument icke förändrat mitt omdöme om karakteren af hans -hufvudmäns talan. Det är icke utan sin märkvärdighet, hurusom käranderne, sedan de i stämningen vidt och bredt sökt ådagalägga bolagskontraktets ofördelaktighet för Erik Dybeck och utmålat de stora förtjenster, hvarigenom han. åt bolagsmannen skulle hafva : förvärfvat och skänkt omkring 300,000 Rdr Bko, numera ganska hastigt öfverhalkat detta ämne, hvilket likväl synes ega något mera inflytande på omdömet om saken, än det ändlösa och onyttiga pratet om testamentet. Den förtjensten af min förra skrift torde jag således åtminstone få räkna mig till godo, att. min vederpart deraf lärt sig begripa, att Christian Dybeck utöfvade en ren välgerning mot den medellöse brodren, då han, i stället att bibehålla och löna honom säsom sockerbruksmästare, upptog honom till medintressent i ett bolag. hvars hela styrka utgjordes och bestämdes af Christians kapitaler, kredit och industriella verksamhet. Hvad Christian härutinnan gjorde för brodren, skall säkerligen i hvarje oväldig menniskas omdöme jäfva alla de anklagelser för orättvisa, som han af Eriks tillkomne nya familj får uppbära. Att de vid bolagsupplösningen träffade kontrakter stödja sig på samma handlingsgrunder, och alldeles icke utmärka något missbruk af det förtroende och den tacksamhet, Erik rättvisligen egnade åt brodren,; bevillnas af deras beskaffenhet; ty när Chiistian betalte fastighetens fulla värde och för lösa egendomen utfäste en årlig lifränta af 7,200 Rdr Bko, vida utöfver Eriks behof, så synes ju gilvet, alt densamma blivit lämpad efter den afträdde egendomens värde och de med naturen af lifräntekontrakter öfverensstämmande grunder, helst Erik, såmedelst erhöll en af alla bändelser oberoende inkomst, under det Christian blottställdes för alla chanser : vid: rörelsens fortsättning. hvarföre någon -annan anledning tili klander bärutinnan ej lärer ega rum, än. den föga betraktansvärda af husbållerskan, Normans och sonens missbelåtenhet, att deras förespeglingar icke i allo utslagit efter deras önskan. Vällofl. kämnersrätten har ock fått ett opåkalladt meddelande af Hr auditören Cedersehölds förlikningsförslager och af hans chufvudmäns dervid ådagalagda eftergifvenbet... Hurudan denna varit, må slutas af hans egen uppgift, det de i förra rättegången förlikningsvis begärt Erik Dybecks hela qvarlåtenskap, d. v. s. allt hvarom tvisten handlade, då de likväl ville afsäga sig rättighet att klandra de nu ifrågavarande afhandlingarne. Ehuru enkefru Aspelin alltid förklarat, hyad jag hos rådbusrätten uttryckligen tillkännagaf, alt hon, äffen om vederparterne tappade, ämnat öfverlåta till dem hela sin andel i gvarlåtenskapen, kunde naturligtvis de öfrige utfvingarnes rätt ej uppoffras i synnerhet : som Eriks flere halfsyskon, hvaribland ett med familj af hustru oeh flere späda barn, befannos i ganska tryckande omständigheter. Då fru Aspelin, under. sådant förhållande, ej ansåg sig värdigt att ifeån deras skilja sin sak, förföll naturligtvis förlikningsförslaget, ehvad ock dess beskaffenhet kunnat deråt medgifva något afseende. oo RA ot ARA I sr o