Aftonbladet – 16 november 1843, sida 1

— Nå den här då, sade hon; i det hon visad på hunden, räknar ni den för ingenting? Ha varnar mig, det är allt hvad som behöfs. Mång faror i denna verlden äro så beskaffade, att bar; man känner dem, behöfver man ej frukta dem — Imedlertid, fru markisinna, ha vi här p orten farliga ormar, och mot en sådan: skulle e ledsagare ej förmå att beskydda er. — Ack min Gud! Måste man då förutse all olyckor och af fruktan för dem beröfva sig all slags njutningar. Ingenting behagar mig så myc ket som ensliga promenader. Jag tycker om äf ventyrliga upptäcktsvandringar. Så snart jag kom mit till något ställe, vill jag undersöka alla des vrår och vinklar. Försedd med mina ritsaker min parasoll och mitt album, vandrar jag utar att. tänka på hvart jag går, endast för att njut: af ensligheten. och af friheten, för att undslipp: det tvång, som våra seder och bruk Pålägg fruntimmer. Jag qväfs midt uti våra salonger Hvad j ären lyckliga, i frie männer! Detta språk, som var så nytt för Victor, gjord bonom ytterst förvånad. Han hade ända bittill betraktat qvinnan endast som en svag varelse den han var bestämd att beskydda och ledsagg Han föreställde sig icke möjligheten deraf, alt ho kunde hafva en vidsträcktare tankesfer. Man had sett henne blygsam, älskande, hängifven; men ick djerf; öfverspänd, trottsande de hinder som mött hennes begrepp och hennes vanor. Kortligen han hade hittills endast gjort sig begrepp om fö restånderskan för ett hus: nu upptäckte han qvin nan. . — Huru, markisinna, återtog han efter ett ö gonblicks tystnad; känner ni ingen fruktan?