Aftonbladet – 14 november 1843, sida 2

En åskknall och en stark blixt förmärktes nästan på en gång. Fru de Vilmorin gaf till ett förfärligt rop, och steg upp. I samma ögonblick öppnades dörren. Det var Victor. Hans och markisinnans blickar möttes, medar Eugenie ännu låg och bad vid altaret, och markisinnan var ej den första som sänkte sina ögon Den unge mannen förvånades så öfver denna magiska syn, att han straxt ensåg henne för en engel, nedstigen från himlen till denra heliga boning. Fru de Laliere steg upp och hennes ansigte strålade af glädje då bon igenkände sin man. Hon gjorde ännu en kort bön, utan tvifvel af tacksamhet; derpå närmade hon sig honom, åtföljd af fru de Vilmorin, för hvilken hon presenterade bonom För första gången i sin lefnad kände sig Victor bäfvande. Den obekantas blickar utöfvade på honom en sällsam tjusningskraft; ban var på en gång förvånad och förvirrad. Å Den sköna pariserdamen kunde ej göra sig reda för bvad hon erfor: allt som omgaf henne, syntes henne besynnerligt; dessa rum, så oliks mot den prakt vid hvilken bon sjelf var van detta unga okonstlade fruntimmer med sitt blyg samma skick, denna vackra försagde, så besynnerligt klägde men; allt detta skapade i hennes in billning ett oformligt kaos och besvärade henne utan att bon, så att säga, märkte det sjelf. — Jag sökte er, mina demer, återtog ändtliger berr de Lalicre; man bar tillagat måltiden och jag skall ba äran föra er ut i matsalen. Han fattade hennes band ivnan hon svarat nå. got; Eugenie följde bakom dem och när de hade ankommit till de andra gästerna, gjorde de er tvungen helsnirg. A — Min Gud! sade markisinnan, hvilken såsom ett sinnrikt och belefvadt fruntimmer återvanr sin kallblodigbet förr ön de andra; — min. Gud bvilken boning är icke denna! Dem är: tanske ståtlig, men den är också något föftärsads Hels! när ovädret rasar. fe 2