Aftonbladet – 14 november 1843, sida 2

att på ett oförlåtligt sätt förhasta sig, hvarpå förf. af denna artikel skulle, af egen erfarenhet, kunna lemna exempel, har ett visst fjäsk och slutligen ett sällan hvilande projektmakeri karakteriserat mannen. Mera behöfves ej, hvad vi förstå, för att tydligt inse hans oanvändbarhet på denna plats. Kadetterna återigen böra icke betraktas annat än såsom oerfarna ynglingar, till en stor del minderåriga gossar, som, i det fall, bvarom nu är fråga, visserligen betedt sig pojkaktigt, d. v. s., på sätt, att de oöfverlagdt, utan den ringaste besinning, följt ögonblickets ingifvelse, för att uttrycka sitt invärtes behof att tillrättavisa ett befäl, i hvilken de sågo — icke en faderlig vän, icke en utmärkt krigare, icke egentligen någonting ovanligt stort i något, utan blott en inpopulär tjenstgörande major, sådan som vi redan framställt bonom. Handlingar finnas, som, ehuru de strida emot antagna, till och med mot besvurna lagar och former, likväl stå rena inför verlden, till följe afsina motiver. Menniskohjertat rör sig, inom alla åldrar, efter samma naturföreskrifter, det är endast lifligheten, som är föränderlig. Man kan naturligtvis säga, och det är mycket lätt sagdt, att katetterna på ett värdigare satt borde hafva uttalat sin ovilja mot sin major. Endast en väg finnes imedlertid för ett sålunda värdigare behandlingssätt, nemligen den, att förmedelst en deputation eller en skrifvelse till kansleren eller guvernören framställa sina klagomål; men hvad följd hade väl uppstått deraf? Ej annat än en undersökning. Om kadetterna då icke egt att framhålla en nyss passerad stor, eclatant orättvisa, så hade, man kan ej gerna misstaga sig deruti, resultatet blifvit, i värsta fallet, sträng näpst och allvarlig tuktan. hvarvid framför allt de, som ställt sig å la tete, blifvit brännmärkte kanske för hela sin framtid, och i bästa fallet hade man tystat ner hela affären. För många år sedan sqvallrade en kadett, i ordets egentliga bemärkelse, för befälet, på en af sina kamrater, beträffande en mindre betydlig försummelse, och hvilket sqvaller ej blott hela korpsen ansåg högst ovärdigt, utan hvarföre äfven, likväl endast tvenne kadetter, uppsade allt kamrats-, allt duskap med honom. Detta var väl åtminstone värdigt och ärligt handladt af dem? Icke destomindre fingo de båda dristige schavottera för sitt tilltag inför hela korpsen, som tvenne verkliga brottslingar och bjelten med limstickan skördade heder och beröm. Alla opinionsyttringar, huru de än må utföras, äro alitid ovärdiga inför de styrandes ögon, så vidt de ej öfverensstämma med deras önskningar och begrepp. Hvad slutligen beträffar, att Ö. L. Stäl nu mindre än någonsin bör lemna sin plats, alldenstund det skulle bevisa svaghet och lemna kadetterna vägen äfven i en framtid öppen, att vid möjligen inträffande lika förhållanden bete sig på enahanda vis; måste anmärkas, alt en och hvar, af ganska naturliga orsaker, alltid bör, i hvilka omständigheter som helst, lemna en plats — på hvilken han icke duger. Gäller då detta, till på köpet, ett så vigtigt kall, som ledningen af ett stort antal ynglingar, blir det så mycket nödvändigare att ej förhala med resignationen, och det ej allenast för ynglingarnes skull, utan äfven för de föräldrar, som med fullt förtroende lemnat vården om det käraste de ega i andras händer. Vi skulle dessutom icke anse det såsom en svaghet af hr S., utan såsom en redig uppfattning af sin skyldighet. Om kadetternas seger är föröfrigt ringa eller intet att säga, emedan den obetydliga del, som deraf kan tilldelas dem, obestridligt reducerades till noll och intet värde, om platsen genast besattes med en tjenstgörande major, som med ett rättvist och allvarligt väsende förstod att förvärfva sig kadetternas kärlek och aktning; en tillgifvenhet, som icke är så svår att förvärtva, som en och annan måhända föreställer estälter sig. AA j